What a day! Den började med att vi vaknade i Flagstaff och efter att ha uppdaterat oss på Facebook insåg vi att det var Lucia. Överallt postar folk bilder på tjejer i vitt, lussebulle och pepparkaka. Hemlängtan är som värst när man tänker på alla traditioner vi missar. Men ingen idé att hänga läpp för länge, idag var det roadtrip till Las Vegas som gällde! Vi har verkligen tyckt om Flagstaff, en liten mysig stad som bitvis påminner om ett Londonkvarter. Det ligger ganska högt över havet vilket gör att det är lite kallare och det är fint julpyntat med granris. Äntligen lite julkänsla vi känner igen! Vi körde längs med Route 66 med GPSen inställd på Hoover Dam. Vi lämnade barrskogen bakom oss och när vi närmade oss Nevada var miljön istället bergig och torr. Vi lussade lite för oss själva genom att sjunga lite luciasånger i bilen. Innan vi kom fram till Sin City stannade vi till vid en av de största turistattraktionerna utanför stan: Hoover Dam. Det är en enorm dammbyggnad över Coloradofloden mellan Nevada och Arizona. Valvet är 221(!) meter högt. Hoover Dam har flera viktiga funktioner: den producerat stora mängder el och skyddar mot översvämningar. Tillsammans med bron som går över Colorado River är det verkligen en imponerande syn. Vi stod dock mest och funderade på om vi skulle våga hoppa bungyjump ned i ravinen: bron är ungefär lika högt över vattnet som världens högsta bungy i Sydafrika...

När vi kom fram till LV letade vi upp ett centralt hostel. Vi checkade in och käkade lite pasta. Sedan tog vi bilen till början på the Strip, en 6,8km lång sträcka på Las Vegas Boulevard där alla stora hotell och casinon ligger. Det glittrar och blinkar från neonskyltar överallt. Vi promenerade längs med gatan och gick in på några av de kända hotellen. Förutom rum och casinon har alla stora komplex också andra attraktioner. Det kunde vara allt från en Botanical Garden, djurpark, stort akvarium med delfiner... Dessutom fanns massor med restauranger och butiker. Varje hotell kändes som en liten stad och det var oerhört mycket människor överallt. Vi läste att det fanns 1500 rum längs med the Strip. Om det ens räcker. Varje hotell hade shower man kunde betala dyrt för att gå på: Blue Man Group, Cirque de soleil, Seinfield. Byggnaderna i sig är oerhört imponerande. Hotellet "New York, New York" är byggt som orginalstadens siluett med Brooklyn bridge, frihetsgudinnan och Empire State Buildning. Caesars Palace såg ut som ett stort grekiskt slott. The Strip är verkligen överväldigande och MYCKET. Vi kunde inte riktigt bestämma oss för om det var glamouröst eller nästan smaklöst. Hotellen bygger egna tunnelbanor, ja det är sant, för (förmodligen) ofattbara summor pengar. Överallt är människor fulla och spenderat sina besparingar. Utanför sitter hemlösa och försöker få lite pengar till mat. Det är hursomhelst väldigt spännande att spendera en kväll där, det händer saker hela tiden. Just den här helgen verkade stället vara invaderat av Cowboys, förmodligen på grund av någon slags stor rodeotävling. Innan vi gick den långa vägen tillbaka till bilen handlade vi godis på M&M World och gick till hotell Bellagio för att titta på fontänshowen. Fontänen "dansar" till musik. Vackert!

Det var tre oerhört trötta tjejer som återvände till hostlet vid tiotiden. Efter en lång dag i bilen och sightseeing längtade vi till sängen. Vi borstade tänderna, satte på oss pyjamas och kröp ned. Efter en stund stormade dock en tjej och en kille in i sovsalen. De undrade varför vi låg till säng och insisterade på att vi skulle gå upp och komma på deras bröllop som skulle äga rum i kapellet på andra sidan gatan vid midnatt. Klädkoden var "dina finaste (läs knäppaste) kläder". Vi var inte svåra att övertyga så bara en liten stund senare satt vi i köket och förfestade med de andra. Vi hade såklart våra indiska kläder på oss! Brudparet var ett intressant par: han var klädd i illgrön kroppsstrumpa, hon i en snorgröngul klänning och lila hatt. Han var homosexuell och hon hade pojkvän i Australien. Anledningen till bröllopet var lite oklart men de var iallafall bästa vänner. De hade lyckats få med hela hostlet på vigseln så vid midnatt var vi ett stort högljutt gäng som tog oss till paviljongen utanför kapellet där vigseln skulle äga rum. I sällskapet fanns Fred Flintstone, Gospel Santa, en räv, en tiger och andra knäppa kostymer. Brudparet tågade in till Carly Rae Jepsens "Call me maybe" (Marry me baby), eftersom den är en klassiker. Vigseln var en glädjefull tillställning med aktiv publik. Enda avbrottet blev när prästen frågade "tager du..?" och brudgummen svarade "HELL YEAH!". Han blev snabbt rättad: inget svärande i kyrkan. Efter vigsel och konfettikastande blev det efterfest på lokala gaybaren (inte så noga med ID). Vi var i princip de enda gästerna men vi fyllde nästan lokalen. Det var skön stämning och musiken kom från en jukebox så vi kunde själva bestämma soundtracket till knappaste bröllopsfesten i historien. Vi träffade massa människor överalltifrån och blev kvar till väldigt sent... You Only Live Once - Vegasbröllop check!