Jag vet inte riktigt vart vi ska borja men nu vet jag iallafall uhur det kanns att ha haft matforgiftning , det ar inget skont alls! Kanns som om jag skitit ut halften av mina tarmar och lite dar till.

TIll raga pa allt sa fungerade ju heller inte vattnet eller flakten eller lampan i taket. Kanndes ratt hart ett tag men vi vila jag kunde ga upp ett tag och nasta dag fick en javla massa medeciner som gjorde susen och sa lyckades vi fa i oss lite frukt och cornflakes! Har aldrig atit sa goda vindruvor kan jag lova.

Vi fick aven lite kycklingsoppa som var ruskigt god och som vi lyckades halla inne , sedan borjade aven medecinen gora verkan ,tror dock att det aven var somnpiller for efter kycklingsoppan somnade vi i tre timmar ratt upp och ner , skont var det och efter tuppluren madde vi battre.

Tog det lugnt resten av dagen och idag ska vi ga och kopa tarta till alla pa barnhemmet och sedan ikvall bar det av till Gyuakill , for en natt pa flygplatsen for att sedan aka tidigt pa morgonen till Panama.

Monañita var iallafall helt underbart och dit rekomenderar jag att ni alla ska aka nagon gang i livet. Vi bodde pa verldens mysigaste hostel dar vi sov utomhus med bara myggnat som skydd. Det var valdigt behagligt ,battre an att sova dar inne , dar det var varmt som en bastu.!

Forsta dagen festade vi med folket pa hostlet, Emma fick ova sina tyskaskills igen , kul! Andra dagen gick jag och Linn ut sjalva och traffa ett par stenrika amerikaner i 60 ars aldern som bjod pa drinkar och var sa dar trevliga och blasta som bara amerikaner kan vara.

De erbjod oss att bo i deras hus i Manta nar vi skulle tillbaka ( vi skulle fa bo dar gratis altsa) men vi sa att de kanndes elakt mot barnhemmet som har vartit sa snalla. Senare gick jag och Linn och dansade hela natten det var skoj.

Annat kul vi gjort i Montañita var att vi traffa Mila igen pa fredagen och vaxa oss pa lordagen och fick menikyr och pedikyr pa sondagen. Har aldrig haft sa fina naglar som nu, fransk manikyr!

Pa torsdagen innan vi akte fick vi dock redan saga hej da till en av pojkarna pa hemmet som skulle flytta hem till sin syster! Han var jatte ledsen och de blev ett vacker hej da. Hans lilla flickvan Maria ville inte saga hej da och holl tag i mig och Linn for att slippa. Gar nog inte att forestalla sig hur det ar att vaxa upp pa barnhem men de behover iallafall inte vara nagot sorgligt for de har alltid varandra och de blir som en stor familj.