Profile
Blog
Photos
Videos
Såhär dag 5 är det hög tid att börja använda bloggen, då vi annars inte kommer kunna ikapp. En kortare beskrivning av vad som hänt: 25 september lämnar vi Arlanda för Miami, 26 september kör vi till Key West, 27 september kör vi tillbaks och 28 september flög vi till Mexiko.
Redan på planet kände vi att detta skulle bli en bra resa, vi var nämligen de som fick sitta absolut längst bak i flygplanet - i mitten! Sedan att det satt en illaluktande gubbe bredvid gjorde inte så mycket för Thilda hade handlat på sig massor med små vinflaskor i tax freen som vi var tvungna att hålla koll på då de började rulla runt i hela bakre delen av planet. En rullade till och med in till flygvärdinnorna men de var nog för upptagna med att spruta hårspray på sig själva och sina kollegor. Nu är vi säkra, 100 ml regeln gäller inte för de som jobbar ombord på planen.
När vi väl kom fram tog det oss 2 timmar att ta sig ut från flygplatsen eftersom alla måste svara på frågor som är omöjliga att veta om de stämmer. Till slut kom vi in i USA, trötta och hungriga och i jakt på en hyrbil (nej, inget alkohol i blodet för den som läser denna blogg för noggrant, flygresan tog 10 timmar). Efter ytterligare två timmar fick vi tag i en hyrbil från Hertz, en tjusig sak som skulle det visa sig senare hade väldigt praktiska säten som kunde fällas ner helt. Vid denna tidpunkt hade Gerd utvecklat huvudvärk och därmed körde Thilda även om hon på nåder fick stå på kontraktet eftersom hon om 3 månader uppnått åldern när försäkringen inte kostar extra. Vi prutade till oss den ändå.
Då det tog så lång tid ut från flygplatsen och att hitta en hyrbil hade alla matställen stängt och det gick inte att komma åt wi-fi, varpå vi fick använda en vanlig karta för att försöka hitta hotellet. Det var då det visade sig: Gerd är väldens sämsta kartläsare. Men det kommer nog lösa sig innan vi kommer hem...
Till slut kom vi fram till hotellet i downtown Miami, checkar in och går glada upp till vårat rum då vi är supertrötta. Gerds spontana reaktion är "finns såna här hotell fortfarande", hissen var trasig, det var en heltäckningsmatta där ursprungsfärgen inte gick att lista ut och där en inte ville röra dörrhantagen. Jag önskar verkligen att det fanns en bild att ladda upp på mardrömsbadkaret.
Men sov gjorde vi, ändra fram till klockan 7 på morgonen när Thilda var tvungen att gå upp och parkera om bilen. Då smet hon även iväg för att lära sig hitta i downtown med bil så kartläsningen skulle bli så smidig som möjlig (dvs obefintlig).
Efter "frukosten" - pulverkaffe med torrmjölk - åkte vi till Miami beach, inte för att bada utan för att shoppa. En hel del smink blev det innan vi påbörjade färden mot Key West där vi först inte hittade ut mot stan men Thilda började köra söderut då det kändes som den bästa lösningen men där vi vände om för att vägen såg för liten ut, med amerikanska mått mätta. När vi sedan försökte hitta väg 1,5 timme genom att köra västerut från downtown så svängde vi in på burgerking för ett pitstop. Då visar det sig att vi var på rätt väg från början... eftersom väg 95 går över i väg 1 efter en svensk mil. Men mat i magen hade vi fått och vi var förväntansfulla över att köra ut till Key West. 7 timmar totalt tog det från det att vi lämnade Miami Beach tills dess att vi var framme och kunde äta middag i Key West. Helt klart värt besväret då vägen ut var fantastisk och staden var väldigt speciell, påminner om New Orleans fast med mer dragqueens (never a bad thing).
Vi stannade till vid ett ställe som hette Stoned Crab vilket hade fått höga betyg på Tripadvisor. I bilen hade vi pratat om att vi borde unna oss hummer när vi kom fram, vilket vi också gjorde. Hummer med krabba (där hummerns oätbara delar tagits ut) och vem som blev mest besviken är svårt att säga. Det var helt enkelt inget speciellt, den var tillagad med någon sås ovanpå och vi fick in potatismos med bacon i samt nåra haricort verts. Inga klor fick vi att tillgå, utan det var helt enkelt en stor portion delat på två personer för det ringa priset av 102 usd... Utan vin.
Efter det så insåg vi att det finns inte en chans att vi tar in på hotell då vi hade tänkt kolla runt lite, och även hade med oss ett tält. Möjligheterna var egentligen oändliga men vi körde in på en bakgata och sov i bilen istället. Till saken hör att Key West är väldigt varmt och väldigt väldigt fuktigt. Så mitt i natten satte Thilda på ACn en liten stund för att senare stänga av den (efter att hon råkat somna någon timme). Inga konstigheter trodde vi - tills vi skulle starta bilen. Då visade det sig också att med en automat går det inte att rulla igång bilen och starta den på så vis. Så det kommer undvikas i framtiden. Efter lite frukost och samtal med de som bodde i området så ringde vi uthyrningsbolaget och de fick komma och starta bilen åt oss. Free of charge - då vi "kanske, vi vet inte, kanske glömt lamporna på eller något sånt". Efter lunch begav vi oss iväg till Miami igen och kollade upp lite hotell för natten. Då vi skulle lämna hyrbilen klockan 23 på kvällen behövde vi vara hyfsat nära flygplatsen så Thilda hittade ett hotell som låg 13 km från flygplatsen. När vi åkt genom hela centrala Miami och längst hela kustremsan ut så visade det sig att 13 km inte alls stämde. Vi körde och körde och körde och till slut hittade vi hotellet. Då visade det sig att vi skulle behöva ta taxi från flygplatsen till hotellet då ingen buss gick på kvällen samt ta taxi till flygplatsen på morgonen för att det var söndag och ingen vet när bussen går. Bara i Amerika.
Vi bokade därför ett rum på Holiday Inn 2 km från flygplatsen, där de dessutom hade shuttlebussar som gick till och från hotellet. Det kändes så lyxigt och rent, Gerd var helt övertygad om att det egentligen var Hilton. Efter en lång dusch och lite organisering av packning begav vi oss tillbaks med bilen. Inga konstigheter fastän vi klagade lite på det dåliga batteriet och fick rabattcheckar. På flygplatsen ringde vi till hotellet från en turisttelefon och bad dem att komma och hämta oss. In i bussen hoppade vi och fick åka med chauffören David. David var inte jätteglad när det visade sig att hans chef inte förstod att vi bodde på ett annat Holiday Inn. Så David var tvungen att skjutsa oss hela vägen upp till det andra hotellet, efter sitt skift.
När vi kom tillbaks till hotellet frågade vi om var vi kunde käka, annat än McDonalds som låg utanför. Slackers bar låg precis tvärs över gatan och där gick vi in och beställde två stora burgare. Perfekt avslut på vistelsen i USA.
Morgonen efter flög vi till Cancún Mexico och är nu på Isla Mujeres. En uppdatering kring ön kommer inom kort.
- comments
Solveig Johansson Som vanligt händer det saker kring dej Thilda. Jag förstår att ni har en spännande resa framför er, men att sova i bilen i Key West!!!! Jag har varit där och gick inte en meter från Stig... Var rädda om er, ingen mer hummer om reskassan ska räcka hela vägen! Kram Mormor
Susanne Ta det lugnt, ni ska vara borta länge! Kramar från moster Susanne.