Sista dagen på Ao Chao Phao. Vi har verkligen haft det bra här på Sea Flower Bungalows vid Ao Chao Phao. Stranden är gudomlig, långgrund på förmiddagen vilket gör det perfekt att ligga i det grunda vattnet och sola eller vada längs stranden, djupare på eftermiddagen så man kan leka i vattnet eller simma över korallrevet till kanten där det blir riktigt djupt. Och det är där det blir riktigt spännande, ju närmare kanten desto roligare. Där bor nämligen Nemo och alla hans släktingar! Och själva korallrevet är också jättefint, även om det kanske inte är riktigt i klass med det vi snorklade vid utanför Koh Mah.

Barnen snorklar som om de aldrig gjort annat. Själv hade jag problem i början med simfötter som fick fötterna att krampa, vatten som läckte in i cyklopet, kräkreflex av snorkeln i munnen, allmän stresskänsla när allt krånglade samtidigt och det inte gick att sätta ner fötterna (antingen var det för djupt, eller fick man inte skada ett uråldrigt magnifikt korallrev med trampande fötter). Vid Koh Mah slutade det med att jag slet av mig fenorna och satte på mig mina crocs (går utmärkt att snorkla i) samt sprang bort och hämtade en flytväst för att kunna krångla med cyklopet utan att drunkna. Allt det där är historia nu, eftersom jag vant mig och dessutom investerat 420 bath i ett ordentligt cyklop som inte läcker. Barnen hade aldrig några problem att komma in i det. Tjejerna till och med dyker ner ett par meter med cyklop och snorkel, kommer upp till ytan, blåser ur vattnet ur snorkeln och fortsätter som ingenting. När vi snorklade här utanför revet första gången blev jag så tagen att jag helt glömde bort min familj. När jag tittade upp igen var Stina genast där och berömde mitt positiva beteende (att jag tittade upp, hon ignorerade det felaktiga beteendet att glömma bort att titta, väldigt pedagogiskt), "Vad bra mamma att du tittar dig omkring och ser var vi är, det är viktigt att hålla ihop!". Därefter fortsatte hon med att lära mig några dykartecken, tummen upp betyder "vi går upp till ytan", en ring med tumme och pekfinger betyder "allt OK".

Eftersom jag har haft nog med mig själv när det gäller att lära mig snorkla, har Matte och Emanuel hållit ihop. Matte är van dykare och snorklare (eller har varit åtminstone) och är väldigt säker och trygg. Han och Emanuel håller handen när de snorklar, och Emanuel, som tycker att det är helt naturligt att andas genom en snorkel, lyckas med konststycket att prata oavbrutet genom snorkeln utan att ta in vatten! Han babblar på och kommenterar allt han ser, viftar och pekar, skrattar och trivs. Simring och solskyddskläder är hans uniform som han har på sig 8 timmar per dag.

Bredvid vår bungalow, fast bakom en vit mur, finns en pool! Vi har kommit överens med ägarna till det stället att vi får bada i poolen gratis mot att vi handlar lite i deras restaurang. Inga problem! Vi har därför de senaste dagarna hängt vid poolen några timmar på förmiddagen, ätit lunch i restaurangen där och sedan gått över till oss igen. Snacka om att plocka russinen ur kakan! Vi hade aldrig haft råd att bo på Sea Flower om de, förutom vad som redan finns här, också hade haft en pool. Eftersom det är så lite gäster på alla ställena här i närheten, finns stora möjligheter till förhandlingar av diverse slag. Vi är definitivt grannställets mest konsumerande gäster, även om vi bara äter lunch där. Nu har det förresten kommit en familj till hit till Sea Flower. Två av ställets ca 20 bungalows är därmed bebodda! Enligt kanadensiskan kommer det en liten topp i slutet av juli och i augusti då de har mer gäster. Sedan är det lugnt igen till jul, då högsäsongen startar.

Under den senaste veckan har vi ätit mycket grillat på kvällarna. Det är så gott och så mysigt, vi har suttit nere vid stranden och de yngsta barnen har tittat på film i datorn med hörlurar före maten. Den äldsta har numera alltid på sig hörlurar. Hon har alltid näsan i en bok också, men så har det ju varit i flera år. Vi vuxna har suttit och pratat och beundrat solnedgången, och när den väl är avklarad och mörkret sänker sig njuter vi i stället av vågskvalpet.

Nästan alltid finns det någon eller några musselsamlare ute i vattnet eller vid strandkanten. Det ser inte ut som någon lukrativ business, utan är nog en födkrok utan några större marginaler. Thailand är inget rikt land, tvärtom finns det många fattiga och de flesta arbetar väldigt hårt för att överleva. Det ger perspektiv på tillvaron och både vi vuxna och barnen har reflekterat över hur bra vi har det och hur rika vi egentligen är, och ändå har vi mage att kalla oss budgetresenärer. Vi ska vara väldigt tacksamma för allt vi har och för det bekväma liv vi lever. Nedan finns en bild av två av musselsamlarna och ett litet barn på 2-3 år som hänger med.

Nu skall vi snart göra oss ett ärende till den trevlige apotekaren uppe vid vägen. Både jag och Matte har konstaterat att han är en alldeles speciellt trevlig man, så mjuk och vänlig, och utstrålar godhet och intelligens. I går var vi där och köpte lite mediciner, och eftersom det finns nästan lika många apotek som det finns thailändare och just denne apotekaren var så speciell, så vill vi handla så mycket som möjligt av honom så att han kan fortsätta vara mjuk och trevlig och inte bli hungrig och ledsen. Nu måste jag passa på att betona att thailändare över lag är mjuka och trevliga. Men det finns några som sticker ut, och apotekaren gjorde som sagt ett mycket starkt intryck på oss alla. Han var enormt ödmjuk men ändå väldigt bestämd (den thailändska professionaliteten i ett nötskal). Han var mycket noga med att ta anamnes, vikt, ålder, efterhöra eventuell slarvighet med tidigare medicinering samt få oss att lova att uppsöka läkare om inte denna kuren skulle hjälpa, innan han lät oss handla lite extra antibiotika till Filippa, då vissa tecken tyder på att hon kanske inte är helt bra i örat än, och det inte känns aktuellt att åka ut i djungeln med ett barn med öroninflammation. (Fem timmars snorkling om dagen kanske inte har hjälpt upp situationen). Hans noggrannhet betraktad mot bakgrund av att vi kanske var de enda kunderna på hela dagen och han troligen behövde få sälja nåt, förstärker intrycket av osjälviskhet.

Nu blir det inget mer badande på ett tag, imorgon kväll är vi i Kuala Lumpur! Vi blir skjutsade härifrån kvart över tio, båten från Thong Sala går kl 11, och vid tolv är vi i Mae Nam. Där planerar vi en lunch på stranden, lite badande, och sedan i väg i taxi till flygplatsen. Flyget går 16.20 och två timmar och 15 minuter senare är vi i Kuala Lumpur, fast klockan är då 19.35 eftersom det är en timmes tidsskillnad mellan Thailand och Malaysia.