Var hälsade väskryckare och datornördar!

Så, nu är det väl kanske dags att vi visar något slags livstecken, och vad är väl bättre då än ett litet blogginlägg!? Just som jag sitter och knappar på tangenterna är klockan 00.00 och vi befinner oss på Cairns flygplats. Här ska det spenderas en fantastisk natt då vårt flyg till Brisbane avgår kl 6.00. Fabuloso! Men nu antar jag att alla hoppar av förväntan framför datorskärmarna för att få läsa vad vi har hittat på!?

Det hela började med att vi satte oss på en greyhoundbuss från Brisbane upp till Noosa, en ganska liten stad som påminde en del om Byron bay. Där checkade vi in på vandrarhemmet och spenderade kvällen med att se på Bond på TV (TV blir så mycket roligare när man ser på det mer sällan). Dagen efter plockades vi upp av vår guide som tog oss dit vi skulle. Vi tilldelades en kanot per par och skickades ut att paddla till en bestämd punkt med förvaningen att det fanns hajar i vattnet. Ivriga som små barn satte vi oss bakom paddlarna och plaskade vilt i det gröna vattnet. Vi började med en tur längs en annan flod än den vi skulle, alla andra fegade ur och ville bara ta sig till lägerplatsen. Men vi rodde modigt på längs den stilla floden med inget annat än skog omkring oss. Djurlivet var väl inte så fasligt spännande och bjöd inte på mer än en ödla och ett par fåglar. Efter att vi belåtna tagit oss en bra bit upp vände vi för att ta oss till lägret. Vi fick se väldigt fin natur och det var väldigt rogivande. Nästa dag var det dags för utmaningen. Vi hade blivit tillsagda att paddla till en 12 km lång stig som ledde till en stor sandplätt mitt i skogen. Som en liten öken. Givetvis visste vi att detta var något för oss och paddlade än en gång ivrigt på. Vandringen började med hela klungan á 10 tätt samlad, men snart hade jag och André tagit tätet tillsammans med Adrian (som varit utbytesstudent i Göteborg!). Vi trampade igenom kilometer efter kilometer och efter ett antal timmar hade vi kommit fram till minisahara. Vi hade en boll med oss och var inte sena med att leka i sandlådan, men snart var det dags att bege sig ut på expedition genom det hela. Det gick långsamt då allt man stötte på på vägen skulle granskas och fotograferas. Att solen stod mitt på himlen var inte till någon hjälp denna stund. Efter ett tag hade vi kommit till en punkt där ett beslut behövde fattas. Skulle vi vända tillbaka, eller korsa den skog som låg framför oss för att ta oss till havet? Gruppen var splittrad och delades i två läger: Dem som var för svaga för uppgiften, och dem som var starka nog att fortsätta. Givetvis tillhöde vi den senare kategorin och började vandra tillsammans med Adrian och hans kompis "Iraniern". Det var slitsamt men doppet i havet gjorde det hela värt det. Efter att ha vilat en stund och fått fyllt på våra vattenflaskor tack vare några vänliga själar på stranden (som fungerade som motorväg) var det dags att bege sig tillbaka. Genom tjock skog, över den stora sandlådan som inte längre verkade så rolig som den först gjort, med solen högt på himlen, med vatten som höll på att sina och genom 12 km skog igen. Den sista biten talade vi inte med varandra utan fokuserade sammanbitet på att ta oss tillbaka. Vilket vi också gjorde, fort. Vi kom tillbaka bara tio minuter efter att den första gruppen kommit tillbaka. Ni kan tänka er att vi var nöjda efter den ca 3 mil långa marschen i tuff terräng. Efter paddlingen tillbaka till lägret och efter två middagar i en väntade en häftig överraskning i lägret. En pytonorm hade smygit sig in i lägret och lagt sig i buskarna brevid. Han verkade vänligt sinnad så vi lämnade honom ifred, han låg tacksamt kvar nästa morgon. Han var definitivt coolare än de varaner vi hade springandes i lägret. Nästa dag hade vi bara en lugn kanottur kvar innan historian om Noosa everglades var slut.
Bara två dagar senare var det dock dags för nästa äventyr: Fraser Island. En tur på världens största sand-ö i en Land Rover tillsammans med 9 andra nissar. Tyvärr var man tvungen att vara 21 för att få lov att köra men vi hade det ändå ganska bra trots det. Så efter att den rakt-på-sak-pratar-så-att-skallen-exploderar-och-säger-Mkay-efter-varje-mening-guiden var klar med sig genomgång var det nästa dag dags att bege sig av. Kort och gott; Fraser var kanon. Vi hade ett bra gäng och det var kul att åka bil på de vidsträckta stränderna. Vi besökte första dagen den helt fantastiska Lake Mckenzie. En sjö med helt kristallklart vatten och med en kritvit strand. Vädret var kanon och vattnet jättevarmt. Sen var det dags att kolla på vraket Maheno som ligger på stranden. På kvällen var det party och vi fick lära oss att goon slår hårt och snabbt! Nästa dag åkte vi till Indian head, en utkiksplats från vilken vi såg en dingo, sköldpaddor och en stingrocka. Sedan begav det sig till Eli creek, en en slags bäck från skogen som rann ner i havet. Man kunde gå upp längs den och sedan bara flyta ner till stranden i det kalla vattnet, vi tillbringade större delen av dagen här. På kvällen bodde vi i ett aboriginläger och fick lära oss att spela didgeridoo(med ett plaströr), något som fick iaf mig såld på instrumentet och jag vill väldigt gärna köpa en med hem! På kvällen hörde vi dingos yla och nosa utanför tältet. Dagen efter det tog vi oss till Lake wabby, något som innebar att vi fick korsa ännu en liten sandplätt mitt i skogen (denna var dock ingen match för oss härdade män). Vid själva sjön kunde man rusa ner i vattnet från sandbacken vilket alla gjorde med stor entusiasm. Sen hann vi en kort tur till Lake Mackenzie igen innan det bar av tillbaka. I bilen spelades självklart "swedish dancemusic"(En sång om ingenting) och på färjan sjöng vi små grodorna så att människorna i alla andra bilar tittade avundsjukt. Kanonkul.
Schemat var fortsatt tight och efter ytterligare två dagar var det dags att än en gång bege sig ut. Denna gång skulle vi åka båt runt Whitsunday Islands. Vår båt (som hade vunnit nåt slags race) Apollo tog oss ut ganska tidigt och efter ett par timmar gjorde vi vårt första stopp. På med dykutrustning och hopp i plurret. Man fick nämligen en kort dykintroduktion. Vi tyckte att det var skitcoolt, lite småjobbigt med locket i öronen i början med fick väl relativt koll på hur man skulle göra efter en stund. Resten av tiden snorklade vi och kollade på en massa färgglada fiskar och koraller. Snorkling är underbart! Nästa dag tog båten oss över vattnet (som skiftade i turkost och himmelsblått om vartannat) till nästa plats. Världens tredje bästa strand, Whitehaven beach. Denna fantastiska plats påminde om Lake Mackenzie fast i mycket större format och lite mer enskilt. Verkligen kritvit sand och kristallklart vatten, vi tillbringade ett antal sköna timmar där. Sen tog vi oss vidare igen till en ny plats. Snorklingen här var kanonbra och korallerna var skithäftiga, fiskar i alla färger, former och storlekar fanns där och vi såg till och med någon slags liten rocka. På väg till det ställe där vi skulle lägga ankar för natten lyckades en i besättningen fånga en tonfisk som tillagades. Nästa dag var vädret än en gång kanoners. Vi fick tillfälle att snorkla för tredje gången, vilket var väldigt lyckat för undervattnet fick vi se fem havssköldpaddor som simmade omkring majestätiskt för sig själva. Vi simmade ner och klappade på en av dem. Lite häftigt. Efter ett antal timmar var vi tvugna att åka tillbaka till land och den bästa turen i Australien än så länge var till ända. Väl i Airlie beach partade vi på kvällen med dem andra från båten, bl a de två irländskorna som också var på surfkursen, kanotturen och som vi träffade på Fraser, Nick som var på kanotturen och Lukas den sköne italienaren. Dagen efter visste vi inte riktigt vad vi skulle göra, så vi bestämde oss för att använda det vi hade kvar på vårt greyhoundpass (annars skulle det försvinna) och åkte upp till Cairns för att flyga neråt igen för att förhoppningvis få tag på Erik och Haglund. Så här är vi nu, och nu har ni fått ert livstecken, och snälla rara ha överseende med att inlägget kan vara liite smått hafsigt skrivet, men tröttheten har funnits här i ett par timmar nu. Vi hörs snart igen!

(Vi är för övrigt framme i Brisbane nu)

/Niklas o André