Profile
Blog
Photos
Videos
Tjaa!
Det har gatt ett par dagar nu och det innebär att det finns en hel del att berätta.
Jag kan börja med att säga att varken Orre eller Elias blev tvugna att besöka sjukhuset pga sin höjdsjuka. Det hjälpte med ett par dagars vila sa var de med i matchen igen.
Det innebar att de tva första dagarna i Puno var väldigt lugna. Vi strosade runt i staden, tittade i lite butiker, köpte varmare kläder och Orre handlade en gitarr. Utöver det spenderades mycket tid pa vart vandrarhem.
Tanken var ju, som jag skrev i förra inlägget, att vi skulle träffa Suzana och Sofie i Puno. De kom tyvärr inte fram utan fastnade pa vägen eftersom att den var blockerad med en jäkla massa sten. Det är bönderna i en by som protesterar mot nagonting. Vad vet vi itne riktigt eftersom att man far höra lite olika fran alla hall men vi tror att det har nagot att göra med att en privatisering har gjort att dom inte har rätt till vattnet i sjön som ligger precis i närheten.
De andra byarna sympatistrejkar vilket gjorde att dom fastnade mellan tva blockader och kunde inte ta sig at agot hall. Efter ett antal timmar tog de sin packing och gick förbi blockaderna, en gangväg pa cirka 3,2 mil. Just dessa blockader ställde till det lite för oss ocksa, vilket jag kommer till senare.
När Orre och Elias hade frisknat till tog vi oss ut pa en tvadagarstur pa Titikaka. Vi besökte de flytande öarna Uros som befolkningen sjalva har byggt av jordbotten och en massa lager vassliknande material.Dessutom var alla hus ocksa gjorda i detta material, det var väldigt intressant.
Sedan väntade en tre-timmars bussresa till nästa ö som hette Amantaní. Där skulle vi bli placerade i en familj där vi skulle övernatta. Vi hade hoppats pa att fa bo ganska nära inpa familjen, äta med dom och fa prata en hel del med dom.
Tyvärr blev det inte riktigt sa. Vi hamnade i ett rum pa övervaningen och sag inte ens hur dom bodde. Det enda rummet vi var i utöver vart var köket där vi at maten som mamman i familjen tillagade. Endast vid en maltid var en familjemedlem, det var pappan och vi fick chans att prata med honom och fraga hur de levde, vad de odlade osv. Det var riktigt kul att fa höra. Nu later det som att jag är ganska besviken pa det hela men det är jag faktiskt inte. Man farstar ju att det är en turistutflykt och att man inte bara kan köpa sig in hos en familj. Det var en väldigt rolig utflykt och vi träffade mycket trevligt folk, bla en amerikanska som vi kan fa bo hos i Karlifornien senare pa resan.
Pa vägen tillbaka till Puno stannade vi pa en till ö. Den hette Taquile och var väl det minst intressanta stoppet. Vi var där i ett par timmar och det var en mysig ö med 2000 invanare. De var dock inget speciellt och vissa valde tom att stanna pa baten och sola istället för att ta trapporna upp till staden pa ön.
Efter ytterliggare tre timmar pa baten, framst pa däck i solen, kom vi tillbaka till Puno. Da var det dags att försoka hitta ett sätt att ta sig till Cusco pa. Vägen var fortfarande blockad och vi mötte ett par personer som hade försokt ta sig fram en alternativ väg men fick vända om. Dessutom hade Sofie och Suzana kommit fram och sa att det inte fanns en chans att ta sig fram den vanliga vägen. Det gjorde att vi sköt upp det problemet till dagen efter och istället gick till vandrarhemmet med de skanska tjejerna och drack lite öl och drinkar. Det slutade med en utekväll i Puno pa en söndag och kykling pa den enda restauranten som var öppen nattetid. När vi kom dit fanns det dock knappt nagon mat kvar. Det räckte bara till mig Suzana och Elias, men till slut lyckades de skrapa fram en tallrik med kalla pommes till Orre och Sofie. Det var förmodligen rester tror vi pa efterhand men det var inget det reflekterades över da.
Dagen efter var disciplinen pa topp och trots en sen kväll gick vi upp klockan 9. Da maste jag ända tillägga att vi hade gatt upp 6.30 tva dagar i rad innan. Efter en frukost bestaende av vitloksbröd, kyklingmackor och pizza gick vi till turistinformationen för att bli uppdaterade angande blockaderna. Vi fick informationen att det bara var ett företag som erbjöd resor till Cusco och att de akte en alternativ väg. Vi insag att vi inte hade tid att stanna i Puno och tog genast en taxi till busstationen för att köpa biljett.
Pa busstationen fick vi reda pa att det företaget inte alls erbjöd resor men att det fanns en buss som gick till Cusco. Vi fick ocksa informationen att det skulle vara en turistbuss vilket lät bra eftersom att de brukar vara bekvamare och det här var ju ända en resa pa 14 timmar. Problemet var ett bussen egentligen skulle ga 20 minuter senare men personalen kunde skjuta upp den lite sa att vi skulle hinna hem och packa ihop vara saker.
Efter en halvtimme var vi tillbaka pa busstationen med slarvigt packade väskor och lite kläder i handen som inte fick plats i ryggsäcken. Vi sätter oss pa den ganska tomma och bekväma bussen och lämnar Puno.
Efter en knapp timme är vi framme i Juliaca. Där far vi höra att alla ska av bussen pga bussbyte. Framför bussen star da en riktigt sliten buss full av peruaner och väntar pa oss. Det var packning överallt, mittgangen hade förvandlats till en hinderbana med sittande peruaner och stora väskor. Det gick knappt ta sig längst bak där vi hade vara platser. När vi väl kommer fram är de ockuperade av en peruansk kvinna som förmodligen hade med sig allt hon ägde nedpackat i stora väskor. Det visade sig att bagageutrymmet hade fyllts och därför togs all packning in pa bussen. Efter flera om och men var hennes packning flyttad sa pass att vi kunde sätta oss, men da visar det sig att Elias inte är ensam om att ha nummer 44 pa sin biljett. Det löser sig efter lite kaos och vi rullar iväg mot Cusco med den sk tursistbussen överfull med peruaner och packning.
Vi märker ganska snart varför den här vägen är alternativ, det beror inte bara pa att det tar 8 timmar mer. Det är nämnligen en smal grusväg som vi studsar fram pa och redan efter en timme har man ont i bade rygg och nacke. Det är inte en lugn förare heller, han gasar pa sa gott han kan, upp i bergen. Vägräcken är inget som den här vägen hade utrustats med, sa vi balanserar fram ett par decimeter fran kanten och varierande djupa stup. En kombination av det friska användandet av gaspedalen, underlaget och bussens skick gjorde att det snart började komma rökmoln fran bada sidor och det luktade bränt.
Efter nagra timmars sömn, ja, otroligt nog lyckades jag somna, hade vi kommit in pa asfaltsväg.Däremot märkte man snart att den alternativa vägen inte alls var fri fran blockader. Blockaderna bestar av stenar men vi hade turen att kunna passera dem tack vare att mycket sten var bortplockad och att demonstranterna hade gatt till sängs.
Allt gick smärtfritt tills dess att vi kom fram till en blockad som var "bemannad". När vi akte förbi hörde man skrik utifran och det började kastas stenar mot bussen. En av stenarna krossade en ruta nagra meter framför oss men som tur var blev ingen träffad av stenen. Hade man fatt den i huvudet hade man med lite otur kunnat dö. Resten av resan gick smärtfritt förutom att det blev riktigt kallt pga av det ganska stora halet i rutan.
Nu är vi framme i Cusco ochdet verkar vara en riktigt fin stad. Här finns ocksa sjukt mycket saker som vi vill göra. Dock kommer vi tyvärr inte hinna med sa mycket da var utflykt till Machu Pichu lär ta tva dagar och var buss till Lima gar pa lördag eftermiddag. Jag är mest sugen pa ett bungy jump eller forsränning men vi far se vad som hinns med som sagt.
Det var allt för idag, om det är nagot ni undrar över eller vill veta mer om sa fraga gärna under "message board". Jag ska försoka uppdatera lite oftare sa jag slipper plaga er med fler mastodontinlägg.
Ta hand om er, adios.
- comments