Profile
Blog
Photos
Videos
God kväll!
Nu har vi tagit oss fran Nicaragua till Costa Rica. Jag kanske ska nämna att jag träffade Elias i Granada ocksa. Efter en knapp manad pa olika hall var det riktigt kul att se honom igen.
Granada var en fin stad men det fanns inte sa mycket saker att göra. Vi drev mest runt och lärde känna staden eller slappade pa vandrarhemmet. Eller vandrarhemmen kanske jag ska säga. Jag bodde pa tre olika vandrarhem och i fyra olika rum pa fyra nätter. Jag sprang ocksa pa Märta, Malin och Jennica dagen innan Elias kom. Tillsammans med dem och amerikanen Michael sag vi Superbowl pa en amerikansk pub. Det var väl ungefär som jag väntade mig att det skulle vara. Mycket mat och öl pa puben och för lite fötter och för lite boll inblandat för att det ska vara legitimt att kalla det fotboll.
Efter Granada drog Elias och jag vidare till Isla Ometepe. Isla Ometepe är en vulkanö med tva vulkaner. Ön ligger i Nicaraguas strörsta sjö, Lago de Nicaragua. Vi tog oss mot ett naturreservat som heter Charco Verde. Vi kommer fram pa kvällen och hittar da Märta, Malin och Jennica pa restauranten till hotellet vi tänkte bo pa. Hotellet var dock pa tok för dyrt sa vi sov i hängmatta ute istället. Perfekt tajming da det blaste som aldrig förr. Det blaste sa starkt att det pratades om orkanvindar och batarna fran ön avgick inte under tva dygn pga vinden. Vi fick hur som helst sova där helt gratis sa vi var nöjda.
Charco verde var ett konstigt men fint naturreservat. Det var inte direkt turistanpassat. Det fanns visserliggen broar för att hjälpa folk över vattendrag men det fanns inga plankor pa dom och dom lag mitt ute i vattnet halvt nedsjunkna. Skyltarna som fanns var helt missvisande och en ledde oss rakt ut i vattnet efter att vi hade tagit oss runt ett nedblast träd. Enligt skylten var det vägen till vart hotell.
Elias och jag gav oss ut pa ett eget litet äventyr bortom de upptrampade stigarna. Äventyret involverade klättring och slutade med att vi insag att vi stod tva meter fran en gigantisk orm. Vad det var för orm vet vi inte och det var inget vi reflekterade över. Vi tog ett par bilder och insag att den lätt skulle platsa pa Tropicarium i Kolmarden och sen drog vi illa kvickt.
Pa Isla Ometepe besökte vi ocksa kaffeplantaget Finca Magdalena. Där tog vi en guidad tur och fick se kaffeodlingen och hur de skalade, torkade och rostade kaffebönorna. Under vandringen till kaffeodlingen sag vi ocksa flera apor. Det lät som att aporna grät och enligt guiden berodde det pa att det blaste sa mycket och att aporna da antog att det skulle komma regn.
Efter Isla Ometepe bar det av mot turistmagneten San Juan del Sur som ligger pa Nicaraguas södra stillahavskust. Tanken var att vi skulle surfa lite och aka linbana. I hamnen pa väg fran ön mötte vi, hör och häpna, de smaländska tjejerna igen och vi akte tillsammans med dom till San Juan del Sur.
Det visade sig att det var en musikfestival nära San Juan del Sur sa dit akte vi pa kvällen. Tyvärr hann vi bara se det sista bandet som spelade innan en DJ tog över och förvandlade festivalen till ett vanligt disco. Vi var inte särskilt danssugna sa vi drog tillbaka till vandrarhemmet för att fa lite sömn.
Väl tillbaka pa vandrarhemmet möttes vi av poliser och det visade sig att en gäst hade bagatt självmord pa sitt rum. Han hade hängt sig pa toan och dörren till hans rum stod vidöppen sa man kunde se honom hänga där med en snara runt halsen. Hans flickvän var kvar pa vandrarhemmet och lag i rummet mitt emot vart. Polisundersökningen verkade aningen kaotisk med en jäkla massa folk i rörelse. Helt plötsligt gick nagon in med en kniv i rummet, sen sa det duns och alla askadare utanför rummet vände sina blickar mot golvet istället för mot taket.
Efter ett tag kom en polisman fram till oss och fragade om vi kunde franska. Märta pluggade franska pa högstadiet och därav svarade hon att hon kunde lite. Da gick polismannen iväg och skrev av avskedsbrevet som hade lämnats i rummet varpa han gav kopian till Märta och hon fick försöka översätta det till spanska. Det gick inte sa bra. Det berodde nog mer pa polisens usla handstil än pa bristande franskakunskaper hos Märta. Man fick gissa vilka bokstäver han hade skrivit. Delar av det översattes atminstonde inför poliser och övriga askadare som hade förflyttat sig till vart rum för att fa senaste nytt.
Självmordet var, saklart, en väldigt obehaglig händelse. Bilden av honom hängandes där pa toan har etsat sig fast i mitt minne och kommer förmodligen stanna där hela mitt liv. Mina tankar gar självklart till flickvännen som blev av med sin pojkvän och lämnad helt förkorssad och ensam i Nicaragua. Som väl var fanns det fransktalande personer där som hon kunde prata ut med och dessutom var det en vänlig själ som gjorde henne sällskap till Managua.
Dagen efter tog vi oss, fortfarande rejält omskakade, till "Jump da frog" och det var dags för min andra Canopy tour pa resan. Den här linbanan hade flera linor och var lite mer uppmärksammad än den jag och Orre gav oss pa i Honduras. Det badade gott men tyvärr visade det sig att den inte var lika rolig. Den gick inte lika snabbt och miljön var inte lika fin. Man kom inte upp pa samma höjd. Det var fortfarande härligt och roligt men uppfyllde inte riktigt vara förväntningar.
Efter linbanan skiljdes vi fran tjejerna ytterliggare än gang, förmodligen den sista gangen. Elias och jag drog vidare till en strand som heter Playa el Coco (kokosnöten) och tjejerna till nagon annan strand.
När Elias och jag kom fran till El coco hade det redan blivit mörkt. Vi satte igang att leta boende och kunde efter en halvtimme inse att det bara fanns tre hotell i omradet. Det billigaste kostade 30 dollar och var pa tok för dyrt för oss. Dessutom var alla tre helt fulla. Efter manga om och men löste det sig. Vi fick bo i deras förrad som lag bakom själva hotellet. Förradet var fullt av vertyg och annat brate men pa nagot vänster lyckades de fa in tva sängar med lakan. Där fick vi, för fem dollar var, tillbringa natten tillsammans med pa tok för manga insekter och i extremt korta sängar. Vi lyckades vid betalningen, dagen efter, pruta ned det till halva priset.
El coco var en väldigt fin och öde strand men det blaste lite för mycket för att kunna njuta av den fullt ut. Dessutom fanns det bara en restaurant där och den hade vi inte rad att äta pa. Därför lämnade vi stranden redan dagen efter vi anlände och satte kurs mot Costa Rica.
Nu är vi framme i Costa Rica och vi är i en trevlig stad som heter La Fortuna. Den ligger helt omgiven av regnskog vilket är väldigt fint men ocksa har sina daliga sidor. Det regnar varje dag här.
Igar akte vi pa en utflykt för att ta oss en närmare titt pa centralamerikas mest aktiva vulkan, Arenal, som ligger precis intill La Fortuna. Ofta kan man inte se vulkanen alls för att den är skymd av moln men vi hade tur och kunde se nästan hela vulkanen. Den var riktigt mäktig men inte fullt sa exotisk eftersom att man de senaste tre manaderna har sett vulkaner varje dag. Efter att ha knäppt nagra bilder pa vulkanen gick vi pa en hike i regnskogen. Miljön var underbar men vi sag tyvärr inte sa manga djur. Det gjorde inte sa mycket da vi hade en bra guide som berättade mycket om alla växter och visade t ex hur en myra kunde bära en stor kvist i sina klor.
Efter regnskogen skulle vi fa se bevis pa hur aktiv vulkanen var. Det pratades om lava och glödande stenar. Vi kördes till en utkiksplats där vi tillsammans med 50 andra turister stod och gapade.
Det berodde tyvärr inte pa att vi sag sjukt mycket lava utan pa att vi stod och gäspade. Det fanns verkligen inget att se. Man sag lite rök men det var svart att avgöra om det var delar av alla moln, som hade börjat täcka vulkanen mer, eller om det faktiskt berodde pa vulkanens aktivitet. Dessutom hade solen ga ner sa snart stod vi där allihopa i totalt mörker. Elias och jag passade pa att tortera oss genom att, vralhungriga, prata om vilka maträtter vi helst skulle sätta tänderna i. Det har blivit lite av en hobby. Vi pratar om vilka maträtter vi saknar mest. Elias saknar blabärspaj mest och för mig är det Janssons frestelse som star överst pa listan. Jag ska nog fan göra en lista.
Efter manga langsamma minuter hoppade vi in i bussen och skjutsades till Baldi. Baldi är ett omrade med extremt lyxiga varma källor. Där finns runt 30 olika varma pooler. Den varmaste är 67 grader celsius sa det är viktigt att läsa skyltarna intill poolerna noga innan man kastar sig i. Dessutom finns det vattenrutshbanor, en gigantisk bubbelpool, en bastu och flera fina artificiella vattenfall. Allt detta ligger i en otroligt fin miljö och allt vatten är uppvärmt av vulkanen.
Idag har vi bara slappat och snart ska vi hem till vandrarhemmet och utnyttja köket för andra gangen idag. Ikväll blir det laxgryta med sparris som serveras med vitlökstekt potatis och morot. Mmm..
Nya bilder kommer snart, de ligger redan pa facebook och jag ska försöka överföra dom hit i detta nu. Uppkopplingen spökar sa vi far se hur det gar. Det är blandade bilder fran luffen. Jag har varit noga med att skriva var varje bild är tagen. Urvalet är dock lite konstigt pga att datorn inte laddade upp alla bilder som jag ville ha.
Förresten bör ni allesammans läsa Orres extremt välskrivna inlägg om hans upplevelser i samband med operationen i Peru. Inlägget hittas pa http://blogg.payatt.se
Nu blir det maaaaat!
Tja och tack och läget! Hej!
Tillägg: Varken Elias eller jag har tvättat sen vi lämnade Xela. Det är en vecka och en manad sen. Varje gang jag ska byta plagg far jag undersöka vilket plagg som är minst smutsigt, det är alltid lika kul att rota i smutspasen. Förhoppningsvis kan vi tvätta imorgon men det beror pa vädret. Om det regnar kommer det aldrig hinna torka. Oddsen för att vi tvättar imorgon är med andra ord skyhöga eftersom att det har regnat de senaste 30 dagarna.
- comments