Profile
Blog
Photos
Videos
Nu sitter vi på Singapores flygplats och inväntar vårat flyg som skall ta oss till Doha för en kort mellanlandning innan vi embarkerar det sista flyget till Stockholm. Än så länge har det gått alla tiders, så ni vet om ni sitter hemma och undrar.
Efter förra inlägget lämnade vi paradisön Nusa Lembongan och tog oss till staden i inlandet, Ubud. Ubud är ett av de många turistmålen, och för att vara helt ärlig vet jag inte riktigt varför. Visst det var mysig med mycket restauranger, lite tempel och sånt. Dock vet jag inte vad det naturliga dragplåstret är. Vi utnyttjade dagarna här enormt effektivt. Agoda, en sida på internet gav oss en smakfull rabatt på ett fräscht hotell vilket gjorde oss mycket glada. Trestjärningt med bra lokaler och trevlig frulle för i runda slängar en hunka. För att återkomma till effektiviteten så hann vi med ett flertal aktiviteter varje dag. Ställ då detta i jämförelse med mängden chill vi har ägnat oss åt tidigare veckor i Indonesien.
Första kvällen lyckades vi bli pålurade att gå och se en dansshow. Kulturell sådan. Det hela gick ut på att ett fyrtiotal äldre damer i väldigt rosa kläder satt tillsammans med en man i lika rosa kläder och slog i någon form av takt på tangentliknande metallbitar som då genererade ett högfrekvent ljud. Denna migränframkallande musik är uppenbarligen något viktigt för indoneserna insåg vi då denna även spelades på de flesta restauranger. Detta till skillnad från Gili där de mer eller mindre enbart spelade Jack Johnsson. Dansen som kom igång efter ca tio minuter av ångest var mycket intressant. Sex flickor kom ut på scenen, sminkade och i traditionella kläder. De ställde sig i konstiga ställningar som inte såg bekväma ut, vickade i takt med musik och ändrade pose ibland. De använde även ögonen flitigt i dansen vilket var lite skrämmande. Stirrande ögon som skiftade tvärt vänster till tvärt höger. Numret övergick i nästa som övergick i nästa och efter 70 minuter av upplevelser hade vi sett flertalet tjejer som dansat olika danser.
Morgonen efter blev vi upphämtade i en bil med varken nackkudde eller säkerhetsbälte. Chauffören hade dessutom ett värre temperament än de flesta andra och körde inte direkt mjukt och fint. Vi var på väg till "White water rafting" och som Eric sade, "bilfärden var mer spännande än raftingen". På vägen dit hamnade vi i en lång bilkö. Bilkön uppstod på grund av en begravning. Det skulle gås i parader och sånt för att hedra snubben som dragit ur pluggen. Detta gjordes med fina kläder, paraplyer och statyer som bars, snurrades, lyftes och hejjades på. Roligast var när ett femtiotal män bar ett torn med tre präster längst uppe i. Tung, otympligt och svårburet. Speciellt intressant blev det när de skulle förbi telefonledningen... "Om vi lutar tornet kommer vi under". De lutade den inte, men de fick tråckla en hel del och de jobbade med marginalerna där... Kul att ha sett.
Raftingen blev även den rolig. Tydligen är det en typisk smekmånadsgrej och eftersom vi var två killar och tjejer blev vi behandlade därefter. Parsmekmånader kanske är nya grejen? Raftingen kan nog ha varit mer spännande om vi varit där under regnperioden men vi klagade inte. Priset var snorbilligt och vi paddlade i säkert två timmar. Forsar som gjorde att vi paddla hårt, hålla balansen och sånt, och ibland lugnt vatten så man kan kunde kolla på omgivningen. Det är coolt att paddla förbi vilda kakaoträd och bananplantor. Vid ett skede krockade vi in i en annan båt vilket resulterade i att Eric och Sofia fick bada. Det gick fint och var inga bekymmer, vilket var skönt.
Nästkommande dag bjöds på lugnare underhållning i form av elefantridning. Vi åkte till en elefantpark, matade småelefanter, red på de lite större och tittade på en show. Inte helt fel. Kvällen ägnades sedan till en tur till Monkey Forest som ligger i Ubud. Det är ett tempelområde med en massa småapor. Vi gled runt där inne och kollade på krabaterna ett tag och det var skojigt att se dem, men nästan lite skrämmande. De är ruskigt smarta och en av dem var på väg med sin hand in i min ficka. Men den fick inte tag i iPhonen som väl var.
Som på alla andra turistställen finns det galet mycket shopping med prutning. Här inhandlades massa skitsaker och säkert något fynd. Själv köpte jag ett par Ray Ban som enligt försäljaren var äkta. Tänk va, för bara 25 SEK...
Natten blev kort för vi åkte upp till en vulkan redan vid två på morgonen. Den besteg vi med en guide och efter en hel del promenerande nådde vi toppen för att beskåda soluppgången. Halvtur med vädret, vi såg inte solen med molnen färgades snyggt och vi hade en trevlig morgon.
Åter på hotellet käkades en frukost innan vi sov lite granna och tog oss mot Kuta. I kuta bodde vi på samma hotell som förra gången och vi var väldigt lättade när väskor och surfbrädor återfanns i gott skick. Ingen tid att förlora. Ombyte och ner till stranden. Vågorna bjöd på några timmars härligt surfande. Därefter tog vi Siesta och förberedde oss mentalt för kvällen. Lite gött käk och några biljardomgångar senare och vi var på G.
Morgonen slösades inte bort utan shopping stod på schemat då vädret var molnigt. Fler av dessa marknadsstånd fick besök och ytterligare kläder och persedlar införskaffades. Melissa köpte sitt 8e par solglasögon, vilka även dessa var snygga. Jag besökte en skräddare som sydde upp en kostym till mig. Byxorna satt bra, även skjortan, men kavajen är lite av ett skämt. Får se om jag kan lämna in den och få den insydd i Stockholm innan bröllopet... Trist. Desto roligare var inhandlingen av Converse vilket gjordes för ca 200 SEK styck. Motsvarande pris hemma är ca 800 SEK. Problem dock. Var skulle de ligga? Jag hade inte plats i nån väska. Det löste vi genom att placera de strategiskt i surfväskan.
Mer biljard och en till utgång i Kuta. Det är lite kul att gå ut här, speciellt när kommer till fina ställen med kö och inträde. För västerlänningar får gå förbi och in gratis. Sweet!
Vi lämnade Kuta på kvällen dagen efter och hade absolut inga problem med att checka in och komma iväg. Vi sov på planet, kom fram och somnade på varsin bänk på flygplatsen i Singapore. Vid tre blev vi väckta av polisen. Alltid jobbigt att bli väckt av en myndighet sådär, speciellt när tre grabbar står runt oss med automatkarbinerna redo. De ville se våra pass och boarding pass. Någon hade en dålig dag på jobbet och ville ta ut sina aggressioner... Fyra timmar senare vaknar jag igen. Då har damen bakom mig blivit medvetslös och hennes man och dotter är lätt oroliga. De kommer dit personal men personalen är bättre än de på engelska. Sömndrucken som jag var ryckte jag in och översatte lite tyska ord till engelska och efter en stund försvann de iväg med henne på en rullstol. Vi tog nu och drog en snabb frukost och for iväg med en gratis sightseingtur. Halvvägs insåg vi att vi var så trötta att vi sovit bort det mesta av vad guiden sade. Vi hoppade därför av och gjorde stan på egen hand. Utan karta, utan nåt. Vi bara gick och det var ganska intressant. Efter några myntsinglingar och frågningar lyckades vi uppleva china town och Orchard Street.
Sista blogginlägget då. Tackar ni som läst och kommenterat. Det har varit väldigt kul att få kommentarer och skönt för nu slipper jag berätta om hur jag haft det, eller?
Och tack alla snygga människor vi lärt känna under resan, och vi är avundsjuka på er Melissa och Sofia som har lite mer än en vecka kvar i Singapore och Malaysia! Tack för en skön Indoresa i alla fall!
Jag och Eric är nu redo att komma hem, med delade känslor, men nu är vi mer redo än någonsin innan. Snart ses vi!
Salve
- comments
Birgitta Oj så roligt du skriver. Vilken underhållning. Tack för att jag fått vara med på era resor. Otroligt bekvämt att sitta i Strängnäs och göra fantastiska dyk och utfärder av alla de slag och låta er ta det jobbiga och alla risker. Det ska bli underbart att få hem dig så hjärtat kan få hamna på det vanliga stället igen. Häftigt har ni haft det råder ju ingen tvekan om den saken. Längtar till i morgon bitti. Hoppas nu ni kan sova. CY kram
Pappa Håkan Tack själv för att vi har fått ta del av era upplevelser på detta sätt. Det har varit en helt fantastisk upplevelse även för oss här hemma. Ett gäng bamsekramar tills vi ses på torsdag.
Johans mamma Jag håller med både Håkan o Birgitta, tack snälla att vi har fått följa med på er resa, det har varit många glada skratt på vägen. Jag längtar så, bamsekramar i mängder och välkomna hem till Sverige