I onsdags vaknade jag i ett kallt rum i Quilotoa. Kaminen hade slocknat för länge sedan och jag drog mig för att lämna den varma sängen. Frukosten som skulle serveras från sju var nu från 7.30 fick jag besked om när jag tagit mig ur sängen och till restaurangen. Jag sa då att jag hade lite bråttom för jag skulle med bussen 8.00. Ånyo ett nytt besked: Första bussen gick nu 9.00 trots att två i personalen i går sagt att den gick 8.00. Hmm... Men fördelen med att åka klockan nio var att jag fick sällskap av de andra vandrarna och Jeremy, killen från Trinidad. När vi gick mot busshållplatsen stannade det en flakbil och föraren frågade om vi vill åka till Latacunga. Det vill vi men tänkte ju ta bussen klockan 9. Det går ingen buss klockan 9 sa föraren utan klockan 10. Total förvirring. Vi bestämde oss för att åka med flakbilen. Tre fick sitta på flaket, däribland stackars frusne Jeremy. Med ålderns rätt satte jag mig i framsätet. I full fart kom vi till Latacunga mycket snabbare än den långsamma bussen.

Efter ett bussbyte i Ambato, en timme söder om Latacunga, klev jag på en alldeles ny buss till Tena. Och varken musik eller film under hela den fem timmar långa resan. Underbart! Bästa bussresan på hela resan trots att det var lite varmt.

I flerbäddsrummet i Tena träffade jag en tjugoårig engelsman. Vi var de enda i rummet. Han frågade om jag tänkte vandra i djungeln och det hade jag planerat. Hotellet hade en tvådagarstur och vi bestämde oss för att boka den. Dagen därpå (i torsdags) gav vi oss av tillsammans med guiden José. Första dagen åkte vi båt på stora floder till olika delar av Amazonas där vi vandrade och José berättade om växter och spanade efter djur. Vi såg lite fåglar och apor högt uppe i träden. Men tyvärr inga ormar. Jag blev nästan mest fascinerad av de armador med stora myror som på myrmotorvägar bar bladbitar hem till boet. José lurade upp de mycket större försvarsmyrorna ur en stack och tog upp en och visade på ett blad vilka vassa tänder de har. Ett bett svider något fruktansvärt i flera timmar sa han. Varken Tom (engelsmannen) eller jag ville hålla myran.

Natten tillbringade vi på ett enkelt boende i djungeln. Där bodde även några trevliga volontärer från Europa. De hjälpte till bl a i byns skola. Vi hade en trevlig kväll tillsammans och åt god mat. Kvällens höjdpunkt var när en fågelspindel (tarantel) visade sig. Den stora svarta håriga spindeln var oväntat orädd så vi kunde ta kort på nära håll.

Efter en behaglig natt startade vi dagen med en vandring i djungeln. Denna gång lyckades José hitta en häftig insekt som ser ut som ett blad och en liten vackert röd groda. Intressant. Därefter åkte vi till ett härberge för djur som missköts, övergivits eller skadats. Målet är att alla djur ska släppas ut igen men tyvärr är det inte alltid möjligt. Vi fick se bl a papegojor, sköldpaddor, kajmaner och jaguarer. Intressant men känns alltid lite tråkigt att se djur i burar.

Vi åkte sedan med båten förbi en ö med mycket apor och José lockade fram dem till stranden. Sedan gick vi en stig i djungeln till en liten sjö med kajmaner.

Innan vi åkte taxi tillbaka till Tena ville jag bjuda José och båtens förare på öl som tack för trevlig tur. Det hade de inget emot. Beställde in stora 65 cl öl till oss alla. Pratade lite med Tom och när jag, några minuter efter att ölen kom, råkade titta mot José och föraren så såg jag att de redan druckit upp. Helt galet snabbt. Beställde in en omgång till och de svepte om möjligt ännu fortare. Jag han inte med att bjuda på mer innan de beställde in själva. Jag hade inte en chans att hänga med i deras tempo. Såg att männen vid de andra borden drack lika snabbt. Men det är klart. Är det fyllan man vill åt gäller det att dricka snabbt när ölen är blaskig och svag.

Nu sitter jag på hotellets trevliga veranda. Tom har åkt till Quito för en timme sedan. Han var en trevlig och väluppfostrad yngling. På morgonen bäddade han sängen. Jag kände mig tvungen att göra detsamma för första gången på dryga fyra månader.