Profile
Blog
Photos
Videos
Hej allihopa!
Här kommer en första av lite backtrackingberättelser; Filippinerna (23/1-6/2):
Vi lämnade Indonesien den 22/1 med flyg tillbaka till Kuala Lumpur. Det kändes rätt skönt att lämna Kuta Beach på Bali bakom oss eftersom det mest kändes som vilken grekis Ö som helst med alldeles för många skandinaver och skitig astråkig strand. Dock hade vi ingen större lust att spendera någon längre tid i Kuala Lumpur igen så vi hade ett bokat flyg upp till Manila redan morgonen den 23/1. Det innebar dock ett problem - vad 17 skulle vi spendera natten. Resan från flygplatsen till centrala Kuala Lumpur tar så lång tid att det skulle bli ca tre timmar över att sova på hotellet med tanke på check-intider m.m. Så vi beslutade oss för att spendera natten på Kuala Lumpurs flygplats. Lagom roligt visade det sig. Antingen kunde vi sätta oss på iskalla restauranger eller på golvet i någon korridor i fuktig hetta.. Det blev ett iskallt Starbucks där vi spenderade nästan 7 timmar med att frysa alldeles för mycket för att vara i sydostasien. När vi sen kom mbord på planet på morgonen slocknade vi direkt som två utblåsta ljus och fick sova i tre timmar innan vi kom till Manila.
Vi hade höga förväntningar med blev grovt besvikna när bussen rullade in mot city. Fy fasen vilken tråkig stad Manila är. Det är ett enda virrvarr av dubbelvåningsmotorvägar, stora reklambillboards, skitiga bilar och betong. Betonghus, betongvägar, betong.... Så vi insåg att vi inte heller här ville spendera mer tid än nödvändigt. Så när vi var framme med flygbussen letade vi snabbt upp första bästa buss till Legazpi varifrån vi kunde åka vidare till Donsol för snorkling med valhajar. Vi fick vänta två långa timmar på bussen. Men det gav oss tid att få i oss lite snabbnudlar (restauranger var det ont om...) och köpa lite annan mat att ha under den kommande 11 timmars bussresan.
Väl på bussen kändes det bra i ca tio minuter. Sen insåg vi idiotin att åka med en AC-buss nattetid. Nattetid hade det räckt med en vanlig buss, så varmt är det inte. Men vi hade tydligen redan glömt bort natten på starbucks... Det var så jäkla kallt på bussen så det inte gick att sova. Filippinerna själva satt i t-shirt och verkade inte märkbart påverkade, men det kan inte varit mer än 16 grader i den där bussen. Jag och Anna tog på oss alla varmare kläder vi kunde, två par byxor, två par tröjor och dessutom svepte vi om oss våra sjalar och saronger, men ändå frös vi så vi knappt fick en blund. När vi väl kom fram till Legazpi kl tre på natten var det så himla skönt att ta en halvljummen dusch och krypa ner i en säng efter dessa två nätter i sittande ställning att vi somnade nästan innan våra huvuden nuddade kudden.
Dessvärre skulle vi ju upp tidigt dagen efter för att ta oss sista biten till Donsol. Denna sträcka var inte alls jobbig även om vi blev inklämda längstbak i en minivan med två till på samma rad. Men det funkade bra - tur att Filippinarna är så små!
Väl framme i Donsol efter 1½ timmes resa hittade vi snabbt till turistinfokontoret där man skulle anmäla sig till Valhajssnorklingen. Det gick snabbt och smidigt sen hittade vi ett billigt rum och fick äntligen slappna av och packa upp lite grann. Tråkigt nog bodde vi inte i "centrala" Donsol utan en bit utanför, så att hitta restaurang var inte det lättaste. Men vi hittade en på en annan resort tio min promenad längs risfält som blev vårt hak där vi åt alla måltider under dagarna i Donsol. Maten var riktigt billig också, 10-20 spänn för en riktigt bra middag och 7 kr för en öl. Billigare än så blir det nog inte på den här resan!
Så på morgonen den 25 januari var det dags att äntligen snorkla med valhajarna! Vi var uppe i ottan (06) för att hinna få i oss lite frukst innan det var dags att åka till Turistinfostället och betala för kalaset och titta på informationsvideos. Väl där så fick vi titta på en kort rulle om hur man beter sig i vattnet, 3 meters avständ från själva valhajskroppen och 4 meter från munnen och stjärtfenan. 6 snorklare och en BIO (Butandin interaction officer, butandin=valhaj på filippino) och endast en båt per valhaj.
Vi blev ihopsatta till en grupp med totalt 6 personer, vilket gjorde att det hela blev billigare än beräknat, ca 200 kr totalt var för sig. Ett par av de som var med på vår båt hade varit ute dagen innan och berättade att de snorklat med flera valhajar och endast hade varit ute i två timmar innan de var nöjda. Härligt tänkte vi! BIOn gick igenom hur det hela skulle gå till och vi åkte ut på havet. Med oss förutom BIOn hade vi en spanare som stod på taket hela tiden, två killar som stod och spanade fram och bak på båten och två som turades om att köra båten.
Tydligen behövde man inte åka så långt ut, valhajarna håller till i bukten så vi hade land nära till hands hela tiden. Och vi tuffade iväg glada ihågen, åt ett annat håll än de andra båtarna. Men det var inte lika stor "fiskelycka" denna dag som det varit dagen innan... Vi åkte omkring i två timmar innan första hajen skymtade. Jag var faktiskt först med att se valhajen, en stor skugga som rörde sig i vattnet lite för snabbt för att vara ett skuggande moln på himelen. Men jag sa ingenting eftersom jag trodde att jag hade fel när ingen av spanarna sa något...
Men när de fick syn på den så blev de ett jävla liv. Vi blev tillsagda att snabbt få på oss fenorna, masken och snorkeln och sätta oss på led på relingen för att hoppa i efter BIOn. De vände båten och körde oss i position sen var det bara att snabbt hoppa i båten efter BIOn och sen simma ikapp valhajen. När vi kommit tillräckligt nära sa BIOn åt oss att titta ner och jisses, där var den! Man såg ett virrvarr av p****r och blått. HUR STOR som helst. Och inte var vi 3-4 meter ifrån. Max en meter ifrån var vi! Jag tog ett kort, som inte alls blev så bra även om man ser att det är en valhaj, sen var det bara att simma som 17 för att hålla tempo med valhajen. HUr läskigt men häftigt som helst var det. Och när jag tittar upp över vattenytan efter Anna ser jag henne flytande på BIOns baywatchflytboj. Vi tappade rätt snabbt bort valhajen och vi simmade tillbaka till båten. Väl i båten så berättade Anna, efter ett tag dock när hon samlat sig, att hon blivit så jäkla rädd när vi hoppade i vattnet att hon knappt kunde hänga med. Tur att BIOn såg det oh kunde hjälpa henne. Kanske inte egentligen behöver tillägga att Anna stannade i båten resten av turen.
Vi fortsatte leta efter fler hajar och hoppade i vattnet två gånger till. Jag fick ett till ännu sämre kort och såg inte alls så mycket pga den dåliga sikten i vattnet. Vi såg sammanlagt tre valhajar från båten och två i vattnet. En av dem simmade direkt under båten! Mäktigt att se skuggan och stjärtfenan sticka upp över ytan.
Att vi inte hoppade i fler gånger berodde på att alla båtar (totalt 6 tror jag) samlades runt de få hajar som vi hittade under dagen. Så stackarna hade 6 båtar runt sig och 12-14 snorklare i vattnet efter sig. Man kan ju verkligen fråga sig varför de bryr sig om att sätta upp regler när de ändå inte följs. Men vår BIO hade i alla fall vett att inte släppa ner oss i vattnet när det var så många andra i redan. Dessväre hade vi även irriterande sällskap på båten av två israeler som hela tiden hetsade att hoppa i vattnet ändå och dessutom såg till att skrämma bort en valhaj när vi var i vattnet genom att ta tag i den. Man blir så trött på människor som inte kan respektera något så länge de själva får uppleva något häftigt...
Vi var nöjda med dagen, om än att Anna var lite omskakad, och vi kom tillbaka till land vid ett tiden, utsvultna ch trötta. Snabb lunch och sen hem och sova middag som små barn.
Vi spenderade tisdagen med att inte gör mycket alls. ligga och läsa och en sväng in till byn för att interneta lite och titta runt lite. På onsdagen åkte vi tillbaka till Legazpi för vi hade bokat en trekkingtur upp på vulkanen som ligger där, Mayon. Turen tillbaka till Legazpi var inte mer spännande än turen till Donsol med undantag att vi slapp trängas lika mycket. Vi checkade in på samma ställe som förra vändan och tog en vända ut på stan. Legazpi är inte mycket bättre än Manila vad gäller skitighet eller charm. Det enda som är intressant med staden är att vulkanen är hur fin som helst. Den ser ut som man föreställer sig en vulkan, konformad med krater på toppen.
Den 28 jan gick vi alltså återigen upp kl 06 för att hinna äta frukost innan det var dags för trekkingen. Dock var exakt alla ställen stängda så vi fick ta några av mackorna med jordnötssmör som vi köpt som färdkost till trekkingen. Det visade sig inte vara en tillräcklig måltid för förmiddagens aktivitet... Vi hade fått trekkingen beskriven för oss som relativt enkelt och inte alls så ansträngande. Dock redan efter tio minuter var både jag och Anna andfådda. Guiden stövlade på i regnet som att vi hade bråttom och det hela blev inte alls trevligt. Inte heller var det någon speciell guidning. Visst han gick i täten på den enda stigen som fanns. Men det var ju ingen beskrivning eller guidning av någonting. Trekkingen upp till camp 1, dit man förtillfället endast får gå då vulkanen släppte ut en massa gifita gaser i början av januari, tog lite mer än två timmar och vi var sinnessjukt trötta allihopa i gruppen. Anna var dock tröttast och var på gränsen på att ge upp. Hon grät och satte sig ner vid varje tillfälle hon kunde. Men hon var en riktig hjälte som orkade hela vägen. Hade jag själv gått in i väggen så tidigt som henne hade jag nog satt mig och väntat till gruppen kom tillbaka på nervägen.. Själv var jag genomsvettig och hur trött som helst i benen. Men det var faktiskt skönt att äntligen få röra på fläsket lite.
Väl uppe på camp 1 så satt vi i en torr flodfora precis ovanför ett vattenfall och hade en otrolig utsikt både uppåt och ner över staden. Så trekkingen var definitivt värt hela besväret. Vi satt och vilade i drygt en timme innan vi tog oss ner igen. Självklart lättare och det tog bara en timme att komma fram till upphämtningsstället. Men nog var man trött i låren av att ha gått nerför i drygt en timme. Väl tillbaka på vårt ställe tog vi välbehövliga duschar efter att ha svettats floder, åt lite mat och slocknade åter igen som små barn som ska sova middag..
På fredagen (29/1) Flög vi ner till Boracay för en veckas relaxing. Resan dit tog evigheter, först flyg til Manila, vänta på ett annat flyg i nästan fyra timmar, sen flyg ner till Kalibo. Därifrån buss till Caticlan och sen båt över til Boracay. Vi reste i 12 timmar. Uttröttande. Så första natten på Boracay så gick vi bara ut och åt innan det var dags att sova IGEN!
Första hela dagen på Boracay sov vi för en gångs skull länge! Sen gick vi ut för att leta dykoperatör till mig. Vi hittade en ganska snabbt som gav mig 10% om jag bokade fem dyk. Så det gjorde jag, med start den 31. Därefter promenerade vi längs den helt underbara stranden bland palmer och Filipinos var femte meter som frågade om vi inte hade lust att åka segelbåt. I slutet av stranden tog vi en riktigt god kall öl innan vi började gå tillbaka för att leta reda på ett par solstolar för eftermiddagen. Vi låg och slappade fram till kl 16 med bad och sol och hade det allmänt bra. Sen gick vi ut och käkade och hade det trevligt. Och det var ungefär så vi spenderade hela veckan på Boracay med undantag för min dykning den 31, 1 och 2, min andra vända av magsjuka från biff och Annas förkylning.
Det var hur underbart som helst. Stranden var som sagt riktigt fin och vi hade ett bra hostel med egen balkong, TV och hängmatta. Vi träffade en myckt trevlig tjej, Malin, som vi hängde med en del och jag gjorde som sagt några dyk. Dock inte alla fem eftersom jag blev dålig innan jag hann göra det sista dyket. Men de andra var riktigt trevliga!
Den 5/2 var det dags att lämna paradiset och flyga upp till Manila igen. Vi spenderade en natt där i ett skitstort dorm, vilket var sådär. Och vi var riktigt lättade när vi lämnade Filippinerna för Borneo den 6/2.
Klart slut!
Återkommer med mer detaljer om våra veckor på Bali och Lombok med Tracy!
- comments