Profile
Blog
Photos
Videos
Bali! Började inte helt som man hade kunnat hoppas på. En halvtimme innan flyget ska gå får alla ett mail som meddelar att vårt flyg var inställt - kul. Vidare visar det sig att JetStar, som vi flög med, inte har någon personal i hela Västra Australien - ännu roligare. Tackvare att jag var väldigt snabb på att ringa lyckas jag iallafall boka om mig och Mindis på nästa flyg inom 4 timmar, 17:55 istället för 14. Vi var dock ledsna och tyckte synd om Tim och Josefine som inte lyckats med det utan fick vänta tills 3:40 nästa dag. Ändå lite glada över att det inte var vi springer jag och Mindis till incheckningen för att få nya boardingpasses. Men, surprise; de kunde inte hitta oss på det flyget. Jag hoppar på telefonen igen och får beskedet att han jag ringde till hade hittat platser till oss på det flyget men missat att verkställa förflyttningen - KUL. Summasummarum, det fanns nu ingen plats för oss på 3:40 flyget heller, utan vi fick vänta till 7:30. Efter lite skrikande och grumpiness insåg vi att det inte fanns något vi kunde göra åt det. Bara att göra det bästa av situationen!
Vi tog bussen tillbaka in till Perth, med alla väskor, hittade en mysig pubb och blev fulla. Tre sangriakannor senare och några öl turistade vi runt Perth och hade en riktigt trevlig kväll! Dock var det inte riktigt lika trevligt att senare försöka sova på golvet inne på Perths svinkalla flygplats. Amerikaniserade som vi blivit såg vi dock allt från den ljusa sidan och insåg att vi hade ju aldrig blivit så glada som vi blev när vi faktiskt kom fram till Bali 16 timmar senare! Det var jättekul att få se Mindis första intryck när vi körde norrut från flygplatsen till Ubud. Hon har aldrig varit i ett land liknande något i Asien, så allt var ju helt nytt och främmande. Första dagen i Ubud besökte vi the Monkey Forest och blev attackerade av hungriga apor som ville ha våra chips. En av aporna bet till och med min kompis i armen för att hon vägrade ge upp sin chipspåse. Klart - vem skulle inte ta lite rabies för att få behålla sina chips.. Amerikanare. Efter det var jag dock utslagen, däckade 19 och sov i 20 (!!!!) timmar. Är nog bara jag och Jonas som kan göra sånt.
Dagen efter, helt utvilad hehe, hyrde vi skotrar och körde runt Ubud. Det var otroligt vackert med risfält och terasser med risfält överallt. Lite som i Kerala, södra Indien. På kvällen åkte jag och Tim ner till Seminyak för att möta upp de andra. Vi had been told att det bara skulle ta 40 minuter så vi väntade med att äta middag. TRE timmar senare kommer vi äntligen fram till Villan. Chauffören hade ju inte haft någon aning om var vi skulle. Adressen vi hittade var fel. Och sen när vi inte orkade med chauffören längre hoppade vi ur taxin och började gå istället.. Mitt inne i ett mörkt övergivet område. Fem gånger stannade bilar och frågade vad vi gjorde där och var vi skulle. Men; samma sak igen - när vi väl kom fram var vi ju överlyckiga över att vara där!
Villan var sjuk! Upplyst pool mitt mellan de två byggnaderna som var våra. Sex gigantiska rum och stoort kök. Vi var allt mellan 17-24 pers under de fem dagarna. Första dagen åkte vi till ett vattenland... Amerikanare. Visst var det kul, men är kanske inte det första jag skulle välja att göra om jag var utomlands en vecka? Dagen efter hade Linnea iallafall kommit och för att make up for vattenlandet dagen innan gjorde vi en riktig aktivitet. Klockan sju kom en chaufför och hämtade och körde upp oss norrut mot en av öns vulkaner. Vi trodde att vi skulle cykla nerför vulkanen förbi byar och risfält.. Riktigt så ballt visade det sig inte bli för det hade varit alldeles för brant. Istället började vi med frukost överblickande vulkanen och en intilligande sjö. Vackert. Därefter åkte vi till ett ställe (som kallade sig ett kaffeplantage, men mer var en turistgrej för att visa hur det gick till) som visade hur de gör det känta Kupa Luwak kaffet, även kallat Catpoochino. Världens dyraste kaffe, kostar runt 40 dollar för en kopp i London. Orsaken till dess pris är för att det görs på ett mycket tidskrävande och annorlunda sätt... Ett djur som de kallar "cat" (men ej är en katt) går och väljer ut de finaste kaffefrukterna, äter dem och bajsar sedan ut kaffebönorna hela. Dessa bönor tvättas sedan, rostas, för att tillslut drickas. Därifrån kommer Cat-Poo-Chino. Personligen kände jag ingen större skillnad från bryggkaffe..
Efter det dyra kaffet styrde vi vidare mot cyklarna. Efter att alla fått cyklar och hjälmar cyklade vi runt genom byar och fält. I en av byarna fick vi besöka en balinesisk familj. De bor som i enheter, i vissa enheter bor fem familjer - men som oftast är samma släkt. Alla har varsit enkelt kök där kvinnan lagar mat ("kvinnan behövde ju sitt eget, skulle fru och svärmor behöva dela skulle det bli mer rök än bara matos"), och varsin boende del. Det som är så unikt för dessa balinesiska enheter är dock att VARJE enhet har ett eget tempel. De lägger 70% av sin inkomst på templet. I templet får bara familjen gå in, för gudarna är deras gamla ancestors. Kändes lite fel (turistigt) att gå in sådär hos en familj, men det var ändå väldigt intressant att få inblick i hur de bor. Så annorlunda från oss. Den yngsta sonen måste alltid bo kvar hos familjen, de andra får göra som de vill. Juste! Förnamnen kommer också från i vilken ordning av syskonskaran de är. Så alla äldsta söner har samma namn på bali, likadant med 2a, 3e och 4e. Efter fjärde börjar man om med första namnet. Så femte barnet kan ha samma namn som första.
Tyvärr slutade trevligheterna ganska abdupt efter besöket hos familjen. Vi cyklar nerför en jättebrant backe, jag väljer att lägga mig i slutet för jag vill kunna lämna en lucka mellan mig och den som är framför, så att jag inte behöver oroa mig över vad den personen gör. Det skulle tyvärr alla ha gjort. För när jag väl kommer ner till de andra hör jag skrik. Jag ser Neal ligga i diket och inte röra sig, och någon annan på andra sidan diket. På en sekund släpper jag min cykel och springer fram till honom, skitskraj för han ligger precis nedanför ett stenblock. Han hade slagit i slutet av ryggen hårt, och var i chock. Men efter ett tag ställde han sig till och med upp, fortfarande i chock, men det verkade inte vara så illa. Då inser jag att den andra personen som flugit ner i andra diket var min kompis Tim. Han har vid det här laget dragits iväg av guiden för att åka till närmsta sjukhus pga en bruten handled. Vi inser dock att han är helt själv, så jag och Neal tar nästa bil för att komma ikapp och hålla honom sällskap på sjukhuset. Neal hade fortfarande jätteont i höft och revben, och var skakad. Han hade varit bakom Tim när bromsarna slutar fungera och han flyger nerför backen.
När vi kommer fram till "sjukhuset" tror vi ej våra ögon. Det enda som skiljer patienterna åt är ett skynke. Det finns dock inget skynke ut mot gången så vi kan se en gubbe bli lätt opererad i armen, en kvinna har precis fött barn och en annan ligger däckad med dropp. Efter att ha hittat Tim inser vi att de vill operera honom på plats, vilket INTE skulle komma på fråga. Utan någon sorts painkillers till Tim åker vi en timme till ner till Kuta där det finns ett international hospital. Problemet är bara att Tim inte har någon försäkring. Så vi börjar snickra ihop en plan för att få tillbaka honom till Perth. Jag hittar ett flyg som går fyra timmar senare och åker tillbaka till villan för att packa hans saker. (Vid det här laget var jag inte så trevlig längre för då hade det gått nio timmar sedan jag ätit...). Hungrig och trött försöka jag boka flygbiljetten åt honom, utan resultat. Så istället hoppar jag in i en taxi, stressad för nu är det bara 2 timmar tills flyget går. Springer in till incheckningen för att köpa en biljett, och nämner att han kommer ha sin hand i en melitta. Då helt plötsligt vägrar de låta honom flyga. Inte riktigt det besked Tim ville få. Men för att göra denna redan låååånga historia kortare; vi åker tillbaka till sjukhuset, de säger att det är okej om han tar nästa flyg som går 12 timmar senare. Han gör det, åker direkt till sjukhuset i Perth och opereras där. Allt löste sig alltså, det var bara INTE kul väl där. Lärdomen jag dragit? ALLTID ha försäkring. Jag hade inte heller försäkring, man tänkte ju att "äsch, inget kommer hända". Men det är väl då det faktiskt händer. Så, förlåt, alldeles för långt. Men att skriva kortfattat har aldrig varit min starka sida.
Efter det spenderade vi några lugnare dagar. Besökte några tempel, låg på stranden och åt god mat. I slutet av resan började vi alla till och med sakna Perth, det är ju ändå hemma och vi har ett underbart liv här. Men nu när vi varit hemma några dagar och alla har fullt upp med tentorna börjar det sakta men säkert kännas mer och mer okej att åka. Jag kommer sakna alla här, det enkla livet och att bara bara obrydd utbytesstudent. Men samtidigt så känner jag inte riktgt att jag känner de flesta, med undantag för Neal, Josefine och Mindis. I vår stora grupp så är jag inte riktigt mig själv och känner inte att jag fått en självklar plats som jag trivs med. Så att åka härifrån, och snart träffa mina riktiga vänner, känns ändå helt okej! Helt sjukt att jag nästan är hemma i Sverige igen om lite mer än två månader. Tiden flyger iväg.
Kram på er! Hörde att det snöat hemmma heheh *skadeglädje*
- comments
Kramar från farmor och Jörgen Du är helt otroligt bra på att skriva och berätta, det är spännande att få följa dina äventyr.