1982 var jag 7 år gammal och vår familj skulle ge oss ut på ett fantastiskt äventyr, min första utlandsresa till dåtida Jugoslavien. Med bil och husvagn skulle vi ta oss till Pula och tillbaka. Ett för den tiden ganska djärvt tilltag. Allt gick dock bra (i bemärkelsen att vi faktiskt återvände helskinnande) och med mig hem fick jag en massa nya intryck och kanske också grunden till den reslust som jag fortfarande ständigt bär med mig.

Nu nästan 30 år senare är vi bara några dagar från att ge oss ut på ännu en fantastisk resa, denna gång är det min snart 6 årige son Ceasar och min 4 åriga dotter Namie som jag hoppas kunna väcka samma lust hos som mina föräldrar gjorde hos mig. Att resa och se nya vyer hoppas jag stärker deras självförtroende, ökar deras förståelse för främmande kulturer och ger dem minnen för livet . Vi kommer att tillbringa drygt 2 månader med att ö-luffa i sydöstra karibien för att sedan flyga in till Florida under ett par veckor. Som grädde på moset tar vi oss till sist upp till New York för att fira Ceasars födelsedag i en förhoppningsvis vårblommande Central Park.

Känslan av att få veta vad som finns bortom horisonten är lika stark nu som 1982 men där slutar nog likheterna.

Då hade pappa svårt att få tag på kartor över ganska stora delar av vår resa, jag laddar ner allt i telefonen på några sekunder, dessutom talar TomToms inbyggda GPS om vart jag ska ta vägen.

Jag fördrev tiden på den ändlösa aoutobahn med att fråga mina föräldrar en massa, mina barn kommer att se på den nya smurffilmen, svenska barnprogram spela dataspel eller rita på vår iPad.

För mig har det ingen betydelse om barnen tar ett kort på något helt meningslöst jag får plats med över 1000 bilder i min kamera och dessutom kan jag radera eller redigera bilderna. Vi hade bara 24 bilder per rulle och ingen aning om hur de blev förrän långt senare.

Jag minns att då vi ringde hem på en sprakig linje från Ljubliana trängdes min farmor och farfar runt samma telefon. Ceasar och Namie kommer att videochatta med sina far och morföräldrar via skype.

En gång tappade jag bort Mamma och Pappa på en jättelik campingplats utanför Venedig och mina föräldrar vände nog upp och ner på halva campingplatsen för att hitta mig. Skulle vi förlora kontakten med våra barn så skickar vi bara ett sms till deras nyckelrings gpser och får direkt upp en kartbild på vart de tagit vägen.

Detta var allt för nu, på lördag åker vi. Vi hoppas att ni vill följa våra äventyr framöver.

Tommy Lotta och Barnen