Vi har haft så fullt upp under de senaste veckorna att vi inte hunnit skriva om Turtle Island, eller Pulau Selingan som den ön vi besökte heter utanför turistkretsar! Denna ö tillsammans med åtta andra bildar tillsammans ett naturreservat som värnar om havssköldpaddornas och den unika miljöns överlevnad. Ända sedan 1927 har man i norra Borneo kämpat för att skydda "Hawksbill turtles". I dag är både Hawksbill och Green Turtle skyddade enligt lag, och det är dessa sorter som oftast kommer och lägger ägg på de här öarna. Det första kläckeriet startare på Selingan 1966. Kläckerierna behövs eftersom äggen annars grävs upp av hungriga varaner, och också för att se till att det blir lagom många av varje kön. Det är nämligen temperaturen i sanden som avgör om äggets innehåll slutligen blir en liten flick- eller pojksköldpadda, och det görs lite fler flickor, har jag för mig. Man vill ju att det ska bli många ägg - ett av tusen ägg (eller var det tio tusen?) når vuxen sköldpaddsålder! Förutom varaner och samvetslösa människor som gräver upp och säljer äggen på marknader, finns det många andra faror för sköldpaddorna. De nykläckta ungarna kan bli offer för rovfåglar på sin väg över stranden ner i vattnet, väl i vattnet blir de flesta uppätna av rovfiskar, de som överlever kan skadas av skräp i vattnet (de tar till exempel plastpåsar för maneter och dör när de äter upp dem), de kan fastna i fisknät eller råka hamna i vägen för en båtpropeller. Ja det var det också, stränderna där sköldpaddorna kravlar upp och lägger ägg håller på att försvinna ner i havet. Ön Selingan var till exempel mycket mindre nu än när broschyren vi fick trycktes, ungefär en fjärdedel av ön bara borta! På flera ställen hade barriärer byggts upp i vattnet för att skydda stränderna från att spolas bort. Tyvärr finns en stor risk att det inte finns några havssköldpaddor av dessa arter kvar om tio år.

Eftersom vi besökte ett naturskyddsområde med känsliga, utrotningshotade arter, rådde militärisk disciplin på ön, som tar emot max 50 besökare per dygn. Det var vakter utplacerade på flera ställen för att se till att vi skötte oss. Vi fick bada på en sida av stranden men inte på den andra, och vi fick inte vara på stranden över huvud taget efter 18.30. Och naturligtvis fick vi inte skräpa ner, stjäla snäckor, föra oväsen, lysa med ficklampor mot stranden, ta kort med blixt eller göra något annat oförlåtligt. Anledningen att man får komma alls är förstås att man vill sprida kunskap och fästa uppmärksamhet på havssköldpaddornas situation.

Vi kom dit med båt på förmiddagen vid elva-tiden. Denna ö var den absolut vackraste jag har sett. Den var nästan helt platt, med lite grönt i mitten och omgärdad av stränder med ljust gul, nästan vit sand, lika finkornig som vetemjöl. Vattnet var turkost och klart, och oerhört inbjudande! Vi fick dock vänta till eftermiddagen med att bada, eftersom det var fullt av brännmaneter i vattnet när vi kom. De försvann sedan med tidvattnet, så på eftermiddagen badade vi lite grann, men det kändes lite oroligt ändå. Maneterna här är ju inte riktigt som i Sverige, där de "bara" bränns. Här finns flera arter som är livsfarligt giftiga och andra som kan vara livsfarliga om man får en allergisk chock av dem. Jag fick äntligen upprättelse för vinägern. Redan i början av resan var jag inne i olika affärer och försökte få tag i vinäger, eftersom jag läst och sett på TV att man till viss del kan lindra effekten av manetens trådar genom att genast hälla vinäger på. Denna vinägerflaska som jag till sist fick tag i, har varit med på varenda strand sedan dess, och oj vad jag har blivit hånad! När vi nu klev ner på stranden på Selingan, kom genast vakterna fram till oss och berättade att vi gjorde klokast i att inte kliva ner i vattnet alls eftersom där fanns maneter, men om vi ändå skulle göra det, visade han oss var vinägerflaskorna stod, redo att användas på någon dumdristig turist som inte lyssnat. Vinäger först och sedan akutsjukvård, var hans budskap. Sedan dess har jag inte behövt kämpa för vinägerns berättigande i ryggsäcken. Men det var rätt plågsamt där nere på den fantastiska stranden med det turkosa vattnet i 50-gradig värme. Så plågsamt så vi i stället bestämde oss för att gå in och vila lite, vi hade ju en lång natt framför oss, trodde vi.

Efter lunch, vila på rummet och en fantastisk promenad runt ön, kunde vi alltså ändå bada lite. Sedan var det dags för solnedgångsbevakning. Det var fint men inte perfekt eftersom det var lite molnigt längst ner på himlen. Några fina bilder blev det ändå! Efter solnedgången fick man skynda undan från stranden, i fall att det skulle komma någon väldigt tidig sköldpadda som man eventuellt kunde störa. Inne i cafeterian hade det speciella videorummet riggats upp med film om havsköldpaddor, och nu blev vi under en timme matade med information. Emanuel somnade lydigt på min uppmaning, eftersom vi blivit informerade om att det kunde dröja till kl 02.00 på natten innan det var "Turtle Time", alltså när sköldpaddshonan kommit upp på stranden, hittat sin plats, grävt sitt hål och börjat lägga ägg. Inte förrän då går hon in i sin trans under vilken man kan stå bredvid och prata, titta och lysa med ficklampa utan att hon ens märker det. Emanuel sov alltså en timme, under vilken vi andra så smått började äta middag. Den tidigare ganska sura kvinnan i cafeterian, smälte hastigt och började ordna, vid sidan av bordet, en jättesäng av sex stolar som hon satte ihop för prinsen att ligga på. (Jag hade precis tänkt väcka honom när hon satte igång, jag ville ju att han skulle få i sig lite mat han också, men det var bara att lägga honom i stolsängen och låta honom fortsätta sova en stund till).

Under tiden som Emanuel sov utspelades ett litet drama utanför cafeterian. Mattias som tillsammans med Filippa hade gått iväg för att hämta ficklamporna (det var redan bäcksvart ute) hade fått syn på något han först trodde var en kackerlacka. Han hade tänkt skynda vidare, men när han tittade en gång till, upptäckte han att det var en liten sköldpaddsunge! Fort in och hämta Stina i cafeterian, och sedan ut igen för att följa efter den utrotningshotade lille kraken. Kraken hade (omedvetet, förmodligen) råkat rymma från kläckeriet, och förirrat sig bort till cafeterian på sin jakt efter havet. Matte och tjejerna övervakade krakens vandring tills den ramlade ner i en liten brunn. Då blev den upplockad, av två överlyckliga tjejer som nu fick tillfälle att hålla i en nykläckt havssköldpadda! Mattias hade kameran med sig men vågade inte använda blixt eftersom det kan skrämma krakar, (och vi hade blivit strängt förbjudna att använda kamerablixt, egentligen också ficklampor i närheten av sköldpaddor men det var inte riktigt lika illa om det inte var på stranden, där ljuset kunde få presumtiva äggläggande sköldpaddorna att vända). Han hittade en annan manlig turist som hade ficklampa, och beordrade denne att lysa på kraken i Stinas hand medan han själv tog kort. Då turisten vägrade att lysa direkt på kraken eftersom han var orolig för den, bröt Mattias ficklampan ur hans hand (tjejerna har lämnat samstämmiga uppgifter om detta) och lyste på kraken under ett par sekunder medan han tog ett kort. Sedan lämnade han fogligt tillbaka ficklampan. Därefter lämnades kraken över till en av vakterna som tog med den antingen till havet eller kläckeriet. Hoppas det var kläckeriet, för vi fick senare veta att en ensam sköldpadda som tar sig ner till vattnet aldrig klarar sig. Den blir uppäten direkt. Kommer det ett helt gäng med sköldpaddsungar, klarar sig kanske den hundrade eller något sådant (rovfiskarna börjar bli mätta). Det är en hård värld.

Vi hann inte fundera så mycket över hur vi skulle lösa den uppkomna situationen. Att tjejerna hade hållit en sköldpaddsunge medan Emanuel låg och sov i godan ro, alltså. Det hade kunnat bli katastrof. Ett trauma för oss alla. En fördärvad semester. Hur stor var chansen att hitta en rymmare till och låta Emanuel hålla i den, utan att vakterna hann före? Detta hann vi inte fundera över eftersom helt plötsligt, redan vid kvart över åtta på kvällen, en upphetsad vakt rusade in i cafeterian och ropade "Turtle Time! Turtle Time!" Vi hade blivit instruerade i förhand att Turtle Time betydde att man genast skulle kasta sig efter vakten, följa efter snabbt men tyst och utan att lysa med någon ficklampa och därefter uppmärksamt lyssna efter ytterligare instruktioner. Det var bara det att klockan var bara strax efter åtta och vi som kollat statistiken på när den första sköldpaddan brukar komma och kommit fram till att innan kl 23 var det ingen chans, var inte beredda alls. Prinsen låg i sin stolsäng och sov och Mattias hade slutligen gått i väg med Filippa för att hämta de där ficklamporna som vi egentligen inte fick använda men ändå enligt utrustningslistan skulle ha med oss på kvällen (?). Det var bara att rycka upp Emanuel från hans sköna sömn, (vaknade gjorde han inte utan jag fick bära honom på höften) försöka få på mig en ryggsäck med alla våra värdesaker inklusive datorn i, gå ut i det svarta mörkret där man inte såg handen framför sig, försöka hitta sina egna sandaler bland hundra andras, och försöka knäppa sandaler med en hand i svart mörker med tung ryggsäck och sovande barn på höften. Allt medan jag såg hur resten av gänget i gruppen började försvinna i mörkret, Matte och Filippa var inte ens där och Stina hur stressad som helst ropade "Mamma mamma det är Turtle Time! Du måste komma!"

Jag sprang mot det ställe där jag senast hade sett någon försvinna, och höll på att ramla flera gånger på vägen eftersom marken inte direkt var platt. Stina sprang efter mig men vände sedan tillbaka för att se om Matte och Filippa hade kommit tillbaka, den duktiga omtänksamma lilla ungen. Framför mig hade jag nu lokaliserat vakten med följe, och bakom mig hade som tur var Stina hittat Matte och Filippa och de kom springande mot oss andra med ficklampan tänd! Uuuuh! Att vakten hämtade sig från detta klavertramp och inte frös ut de dumma turisterna för resten av kvällen vet jag inte vad det berodde på. Han kanske hade fullt upp med sin egen ficklampa. Nu hade nämligen samlingen format en ring runt den äggläggande honan, och eftersom hon nu var i äggläggningstrans, kunde man lysa på henne.

Det blev 84 ägg lagda av den sköldpaddan. Under den senare delen av äggläggningen blev hon kollad av chefvaktens medhjälpare, som konstaterade att honan varit på stranden och lagt ägg tidigare, för hon var redan ringmärkt, men att märkningen var skadad så hon fick märkas om. Hon blev också mätt och hon var ca 150 cm stor över skalet. Detta var en Green Turtle, som är vanligast. Efter mätningsproceduren var vi tvungna att lämna henne i fred på stranden.

Vakterna ledsagade oss till kläckeriet, där man grävde ner äggen i ett meterdjupt hål och satte grönt nät om för att skydda från djur. När sköldisarna kläckts kravlar de själva upp ur sanden, och blir då kvar i inhägnaden som alltså vaktas. Efter momentet nedgrävning var det dags för utsläppandet av nykläckta små krakar. En hink med ca 60 sköldpaddor som grävts ner i sanden för 7-11 veckor sedan och kravlat upp ur sanden under dagen var nu redo att hjälpas ner i havet. Vi traskade ner mot strandkanten på den sidan ön där sköldpaddorna oftast inte går upp, och fick i tur och ordning titta i hinken och ta kort. De flesta korten blev väldigt mörka trots att vakterna lyste med ficklampor på dem, men man ser ändå vad det är!

Vi hade läst på nätet om andra som varit där och fått lyfta ner krakarna i vattnet, och förstås hade vi hoppats att barnen skulle få göra detta. Men den tiden är tydligen förbi. Vakten hällde ut sköldpaddorna ur korgen några meter ifrån vattenbrynet och de kravlade själva ner, de flesta kravlade raka spåret mot vattnet men en och annan satte fart åt fel håll och fick lite assistans av publiken (tyvärr ingen i närheten av oss!). Stor besvikelse från Emanuel förstås, som inte fått så mycket som peta på en sköldpadda trots att de var så söta!! Han grät på vägen tillbaka över stranden, och chefvakten och medhjälparen undrade vad det var för fel. Jag förklarade att han hade velat hålla i en sköldpadda. Ingen reaktion från de bistra männen. När vi sedan, efter en liten stund, passerade kläckeriet på väg till vårt hus, hördes en låg röst visk-ropa: "Boy! Boy! Come here!" Vi gick närmare och en vakt med väldigt stort hjärta, eventuellt medhjälparen men det var för mörkt att avgöra, satte en liten krake i händerna på Emanuel! Förstår ni lyckan!

Morgonen därpå kunde vi läsa på whiteboarden utanför cafeterian att 32 sköldpaddor hade kommit i land under natten, varav 27 hade lagt ägg. Sammanlagt hade 2 397 ägg samlats upp under natten och placerats i kläckeriet. Detta är en hög siffra, natten innan var det över 1000 ägg färre, men juli är en högsäsongsmånad när det gäller sköldpaddsägg på Selingan. Att det blev så många just denna natten kan enligt vissa bero på de många maneterna, som ju är mums för havssköldpaddor. Och när man tänker på det kan man ju tycka att det var rätt okey att vi inte kunde bada så mycket i det turkosa vattnet!