Profile
Blog
Photos
Videos
När jag lämnade er sist hade jag precis korsat gränsen till Argentina för att ta mig till Chalten. Efter en sömnlös bussresa kom jag då äntligen fram kl 06:30 på morgonen till den lilla staden där det alltid blåser. Chalten är hemmet för Mount Fitz Roy och Cerro Torres. Detta är ett mecka för vandrare men framförallt klättrare. Varje år vallfärdar dom hit för att försöka bestiga berget, men bara få lyckas (gäller att ha tur med det oberäkneliga vädret). Hela "staden" är ungefär 4 gator stor, och har en skön atmosfär. Alla går omkring i hikingkläder, inte en hipster så långt ögat når :)
Första dagen, efter frukost och incheckning på ett hostel, begav jag mig ut på en vandring till en bergstopp med underbar utsikt över Fitz Roy och Cerro Torre. Efter 4 timmar, 1400 höjdmeter och 12 km i uppförsbacke kom jag äntligen fram. Jag hade lyckan att få en av de ovanliga molnfria och soliga dagarna, och när jag kom över toppen och såg utsikten var det så vackert att jag bokstavligt talat tappade andan! Jag satte mig ner och funderade över hur liten man egentligen är och hur mycket som har hänt senaste månaderna.
Nästa dag var det dags för nästa vandring. Denna gång var det lite lättare, lyckades genomföra den på drygt halva den angivna tiden. Kom fram till Laguna Torre, och det var så blåsigt att jag tror att jag hade kunnat lyfta från marken om jag hade öppnat jackan och sträckt ut armarna.
Hade sparat sista vandringen för sista dagen, men den dagen grydde kall, molnig, och regnig. Fick veta att man inte rekommenderade att ge sig ut, så jag hängde med några från vandrarhemmet på ett våffelställe och försökte kurera min träningsvärk istället.
Nästa stopp var El Calafate. Här finns El Perito Moreno. Världens enda stabila (och ibland växande) glaciär. Jag tog bussen till nationalparken kring lunch och spenderade hela eftermiddagen och tidiga kvällen med att gå runt utkikspunkterna som man byggt upp ca 100 m från glaciärens kant. Trodde aldrig att det skulle vara så spännande att titta på ett stycke is (visserligen ganska stort stycke). Ju längre fram på eftermiddagen det blev, desto fler bitar bröts loss från glaciären i öronbedövande dån och föll ner i vattnet. Man kunde känna hur alla spänt väntade på nästa explosion! Och den blå nyansen i isen! Har nog aldrig sett en så vacker blå färg...
Nu var det dags att korsa gränsen tillbaka till Chile igen, denna gång till Puerto Natales. Längst söderut i Patagonien, är detta närmaste staden till den stora nationalparken, Chiles kronjuvel, Torres del Paine. Jag hade redan innan bestämt att jag skulle dit, men när jag kom till Puerto Natales kände jag att jag ville vandra och campa på egen hand. Som en slags utmaning... Det fanns andra som vandrade själva, men jag kände inte riktigt för att binda upp mig med någon. Ville klara det själv. Så jag hyrde tält, kök och gjorde mig redo. Såg nästan framför mig hur jag skulle behöva fånga egen mat och bygga vindskydd för att överleva, Rambo-style liksom. Nå, riktigt så tufft var det ju inte, men jag var redo!
Så, den 1:a februari gav jag mig iväg. Med en packning på ca 15 kg (varav hälften var mat, I kid you not!) tog man först en buss till nationalparken och sedan en båt över Pehoesjön för att komma till startpunkten för W-tekken. Vandringen som var 80 km tog 5 dagar, fyra nätter i tält (som jag satte upp helt själv!!!), gick genom skogar, fält, berg, glaciärer och sjöar. Jobbigare än vad jag trott, men på sätt och vis även enklare. När man väl kom in i takten var det inga problem. Första dagen var dock sjukt jobbig, trodde aldrig att det skulle ta slut! Fick se fantastiska vyer, tom ett snöskred! Sista morgonen vaknade jag mitt i natten, klättrade upp sista kilometern i mörker, vind och snö över stup och stora stenar för att komma till själva Torres del Paine och utkikspunkten där. Isande kallt var det medan vi väntade, och självklart, när solen väl kom upp var det dimma och man kunde inte riktigt se de j***a tornen! Trots detta hade några av oss en ganska trevlig stund medan vi kokade te och gröt och satt insvepta i våra sovsäckar. 2,5 timmar senare var vi tvungna att ge upp och gå tillbaka.
Jag träffade en massa sköna människor (eftersom det var många som gjorde vandringen, var det nästan alltid samma gäng på campingplatserna, vi tom festade sista kvällen på campingen) och kvällen vi kom tillbaka gick 23 av oss ut och drack öl och åt stora mängder kött!
Den vandringen och upplevelsen var definitivt en av höjdpunkterna på denna resa hittills!
Nu är jag i Ushuaia, världens sydligaste stad. Åkt båt och kommit så långt söderut som jag bara kan. Sett sjölejon och pingviner och vackra skärgårdar. Vandrat ännu mer i nationalparken här, och drömt om stora äventyr. På vägen hit har jag rest genom Tierra del Fuego, passerat Magellans sund och sett landskapet skifta igen. Nästa stopp härifrån är Antarktis, men eftersom jag inte har 4000 dollar som ligger och skräpar, får jag ta den trippen en annan gång :)
Nu ska jag för första gången på resan resa norrut, och jag ser fram emot lite mer värme, härliga stränder och nya upplevelser!
- comments
Sheela Fantastic Manar. I have seen all the pictures and read your latest news. Amazing!
a-southern-adventure Thanks Sheela! I hope you are well! Happy to hear you are enjoying the pics and blog! Hugs
Mona You'r happy then I'm happy. Thats my dotter