Profile
Blog
Photos
Videos
Dag 18 Chimney Rock
God morgon!
I dag är dagen då vi ska göra ett nytt försök att komma till Chimney Rock. Det blev ju Chimney Top första gången med en hiking på nästan 3 km rakt uppför. Den här gången har vi tagit reda på lite mer om stället vi skulle åka till. Så vi lämnade Downtown Inn och Asheville och styrde söder ut. Fina vindlande vägar och berg susade förbi på färden. Så plötsligt var vi där! Berget som vi hört så mycket om låg precis ovanför oss. Det såg inte mycket ut för världen när vi stod nere i byn och tittade uppåt, men det skulle bli kul. Vi träffade en Ranger och frågade hur vi skulle göra för att komma dit, om man skulle ta bilen eller gå. Han sa att vi behövde ta bilen, för man kunde nämligen inte gå på de här smala vägarna. Det fanns ingen sidewalk, sa han. Han hade verkligen rätt för vägen upp var inte bara smal, den var krokiga också. På serpentinvägen som skulle ta oss till toppen, blev det helt plötsligt ett stopp. Aha, en betalstation! Här är utsikt nämligen inte gratis om den inte är statlig. 17 $ per person skulle det kosta att titta. Inte ens om man blundade skulle man få någon rabatt! så det var bara att betala och hålla ögonen öppna. Och hade vi kommit så här långt så vill man verkligen inte vända. Väl uppe på parkeringen var vi nästan ensamma. Early birds! Vi började med att se den fina utsikten därifrån. Vi ville ju få valuta för våra pengar!
På väg till hissen som skulle ta oss nästa hela vägen upp till toppen (för gå upp skulle vi inte, för har man betalt så har man) stannade vi till vid en man som spelade på ett lustigt instrument. Det såg ut som en stor cittra med många strängar. Han förklarade att det kallades Dulcimer. Det var en slags hackbräda och han hade två små läderklädda hammare som han slog på strängarna med. Varje sträng motsvarade en ton. Han förklarade att instrumentet är ursprunget till pianot. Det var en tysk man som hade sett instrumentet spelats och tänkt att det borde gå att få en liten kläpp som man kan styra genom ett tangentbord, att slå till strängen. Han vidareutvecklade tanken och då skapat ett piano. Ett piano är ett stort instrument och om man bor trångt, vilket folk gjorde när de exempelvis var "settlers" i Amerika kunde man inte få rum med det. Någon smart person tänkte att idén med piano borde gå att göra i mindre format. Man gjorde en resonanslåda och spände strängar över och försåg lådan med knappar som gick att trycka på för att få fram ackorden. Knapparna hade strängdämpare som dämpade strängar som inte var med i ackordet. Det gjorde det enkelt att spela ackorden. Fördelen var också att instrumentet hade sådan storlek att man kunde hålla i famnen. Vips! Det blev plötsligt en Auto harp! Om mannen talade sanning vet vi inte men det lät bra och det var en kul story så vi valde att tro honom utan att kolla med vår vän Google.
Dulcimerspelaren hade också många roliga historier att berätta och drog den ena anekdoten efter den andra. Han hade många storys som han berättade om Englands forna premiärminister Churchill. Bland annat en om när han skulle åka buss. Berusad som han var hade han problem med att komma upp på först steget. En dam bakom honom blev irriterad och sa "du är ju full" varpå Churchill skulle ha vänt sig om och tittat på henne och svarat "du är ju ful". Damen skulle då ha svarat att han fortfarande var full. Churchill replikerade snabbt att "men jag är i alla fall nykter i morgon".
När vi kommit till toppen och såg utsikten tyckte vi det var väl värt pengarna. Utsikten var hänförande och vi hade tur med vädret, så man kunde se nästan till Mariannelund. Som inte det var nog kom en stor rovfågel som häckade i bergen, och flög över klippan vi stod på. Vi tog trappan ner och den var inte så lång som vi trott. Vi hade väl minnet av vandring vid den andra skorstensklippan kvar i benen. När vi väl kommit ner igen kände vi att vi var sugna på kaffe. I den lilla byn nedanför Chimney Rock, som också hette så, var det nästan omöjligt att hitta en parkering. Efter att åkt bygatan fram och tillbaka ett par gånger såg vi tillslut en glugg. Och mittemot hittade vi ett litet café som hade ett kaffe som smakade ungefär som hemma. Det var starkt och gott och vi avnjöt det tillsammans med en cinnamon roll, vilket är en sorts kanelbulle dränkt i frosting och hackade nötter. Sött och gott!
När fikat var avklarat hoppade vi in i bilen igen och fortsatte ner mot Jocassee Brewery och Eddy och Lynn som vi skulle träffa där. Vi blev lite tidiga så när vi kom fram och klev in hade han inte öppnat puben ännu. Det hindrade inte att vi fick provsmaka lite öl för att skölja ner resdammet. Eddie berättade att han, Lynn, Lynns kusin och hans fru ägde bryggeriet och puben tillsammans men det var nästan bara han, Lynn och deras söner som stod där. Det att leva sin dröm, tyckte han. Lynn kom lite senare och visade oss till den semi remote cabin situation vi skulle bo i. Vi hade verkligen ingen aning om vad vi hade gått med på när vi tackat ja till att övernatta där, men det skulle väl gå bra. Det visade sig vara ett arkitektritat hus från 90-talet som någon byggt men sedan övergett. Det stod på en del av den tomt som de köpt tillbaka för att få den sönderstyckade huvudtomten bli ett igen. Vi installerade oss och åkte ner till puben igen.
Fyllestyrning på dessa vägar är kanske inget att rekommendera men en öl till skulle inte ge några lagliga problem, för i Amerika är alkoholgränsen 0,8%% och den skulle vi inte försöka passera. När vi kom tillbaka till Jocassee Brewery var det redan full fart. Ett countryband spelade på utomhusscenen och mycket folk satt och lyssnade, pratade och drack öl. Det stod också en mindre Food Truck utanför och sålde enklare rätter som Tacos och snacks. Vi stannade inomhus för att prata med Eddie, som jobbade i baren denna kväll. Han och hans äldsta son skötte ruljangsen. Den grabben var en klippa förstår vi. Han fick varje kund att känna sig speciell. Även om kunden var tveksam, hade smakat av öl och inte varit helt nöjd slutade det alltid med att kunden lämnade baren med ett stort glas öl och ett lyckligt "smile" på läpparna. Tyvärr var det väldigt hög ljudnivå inne på puben så Rolle hörde inte så mycket av vad folk sa och Gittan fick stå för den mesta konversationen. Men vi hade kul! Puben stängde vid tio men så klart fanns det mycket att göra efter det för personalen. Vi kunde dock åka till vårt boende och somnade sött.
God natt!
- comments